de clair bländar Fasching med sin kristallklara stämma

När de clair klev upp på Fasching-scenen i Stockholm var förväntningarna höga. Den unga albumdebutanten har under det senaste året byggt ett allt större namn med ett sound som rör sig i gränslandet mellan jazz, pop och konstnärlig singer-songwriter-tradition. Och när rösten väl mötte publiken var det svårt att inte dras med. Frida Söderqvist, skribent på Dagens Nyheter, sammanfattar kvällen som en uppvisning i kristallklar vokal kontroll – men också en konsert där artisteriet ännu inte riktigt bär hela vägen fram.

De clair, som gett ut sitt debutalbum under våren, har snabbt blivit ett samtalsämne i den svenska musikvärlden. Med låtar som växlar mellan ömsinta pianoballader och mer rytmiskt drivna partier har hon jämförts med allt från tidiga Ane Brun till internationella artister som Lana Del Rey och Billie Eilish. Men jämförelserna haltar; de clair har en egen klang, en ton som är både skör och självsäker på samma gång. Det är just den rösten som blir kvällens starkaste vapen, men också det som ibland ställer till det.

På Fasching, en av Stockholms mest anrika scener för jazz och improviserad musik, fick de clair ett rum som passade hennes material väl. Den nära atmosfären, de dämpade ljuset och den lyhörda publiken skapade förutsättningar för det intima uttryck som präglar hennes låtar. Ändå fanns det stunder då konserten tappade riktning. Låtarna flöt samman, och den röda tråden blev svår att följa. Söderqvist beskriver det som att de clair ibland går vilse i sina egna arrangemang – något som är vanligt hos unga artister som experimenterar med form snarare än att förlita sig på traditionell låtstruktur.

Debutalbumet i sig har fått ett varmt mottagande. Flera recensenter har lyft fram hennes förmåga att skapa täta, känslomässiga landskap med få medel. Produktionen är sparsmakad, med piano, cello och subtila elektroniska texturer. Texterna rör sig kring identitet, minnen och relationer, ofta formulerade med ett poetiskt språk som inte ger alla svar. Det är musik som kräver närvaro, både av lyssnaren och av artisten själv.

Kvällen på Fasching visade dock att det finns en skillnad mellan inspelad musik och liveframträdande. I studion kan en artist göra om, ta om och polera varje detalj. På scen är allt exponerat. För de clair innebär det att hennes känsliga röst, som i inspelningarna kan låta nästan overkligt ren, ibland hamnar i konflikt med de svängiga partierna i låtarna. Hon verkar vara mest hemma i de stillsamma ögonblicken, där hon kan låta varje ord landa. I de mer upptempobetonade låtarna blir rösten istället något kantig, som om hon ännu inte hittat det naturliga flödet.

Men att vara albumdebutant är just att befinna sig i en fas av utforskande. Det är ingen tillfällighet att många av de mest intressanta svenska artisterna just nu rör sig över genregränserna. Inom den samtida jazz- och indiepopscenen syns en tydlig trend där unga musiker blandar akustiska instrument med elektroniska element, ofta med texter på svenska eller engelska som behandlar existentiella frågor snarare än traditionella kärlekshistorier. De clair är en del av denna våg, men hon har ännu inte funnit sitt fulla uttryck.

Fasching som scen har länge varit en mötesplats för just den typen av artister – musiker som inte vill kategoriseras, som söker egna vägar och som utmanar både sig själva och publiken. Att de clair fick inleda sin debutperiod där är signifikativt. Det signalerar att hon inte nöjer sig med att vara en popartist i traditionell mening, utan vill vara en del av en bredare, mer konstnärlig rörelse.

Frågan är vart hon tar vägen härnäst. De som såg konserten på Fasching vittnar om en artist med stor potential, men också om en som fortfarande håller på att hitta sin form. Hennes kristallklara stämma är en sällsynt tillgång, men ensam räcker den inte. För att nå nästa nivå behöver hon våga lita mer på sina egna låtar – och kanske också på att publiken vill följa med i de krokiga vägar som hennes musik ibland tar.

I en tid där musikbranschen allt oftare premierar snabba hits och strömlinjeformade produkter är det uppfriskande med artister som de clair, som tar sin tid och gör saker på sitt eget sätt. Men det innebär också en risk: att hamna i ett mellanläge där man varken är tillräckligt kommersiell eller tillräckligt experimentell. För de clair återstår att se om hon kan förvalta det starka intryck hon gjort – och om hon kan omvandla löftena från debuten till en hållbar konstnärlig karriär. Just nu är bilden av henne som artist fortfarande i rörelse, ungefär som de långa, drömska partierna i hennes låtar: vackra, men ibland utan tydlig destination.