Ebbot Lundberg om hur man överlever en rockturné: ”En snubbe blev lite blodig”

Ebbot Lundberg har varit en av Sveriges mest karismatiska rockartister i över tre decennier. Nu öppnar han upp om turnélivets realiteter – från den tidiga rockromantiken till dagens mer balanserade vardag. Med The Soundtrack of Our Lives återupptagna turné i sikte reflekterar han över hur livet på vägen förändrats genom åren.

Efter 30 år som professionell musiker konstaterar Lundberg att nyfikenheten fortfarande driver honom framåt. Han beskriver hur han tidigt lärde sig att fly hemifrån och aldrig riktigt slutat. För honom handlar det om att ständigt söka nya platser och upplevelser, något som hållit motivationen vid liv genom årtiondena.

Den romantiska bilden av den energiska frontmannen som kastar sig ut i publiken tillhör dock historien. Lundberg är öppen med att hans sceniska närvaro numera är betydligt mer återhållsam. Medan resten av bandet fortfarande rör sig intensivt på scenen, väljer han själv att spara på krafterna. Den fysiska påfrestningen har kommit ikapp, och dagens verklighet ser annorlunda ut än under de vilda åren.

Praktiska aspekter av turnélivet har också förändrats. Dagens lågkonjunktur gör det enklare att hitta roadies och teknisk personal, något som underlättar logistiken betydligt jämfört med tidigare. Lundberg poängterar vikten av en kompetent ljudtekniker och en duktig turnéledare för att hålla samman produktionen. Utan ordentlig organisation kan turnélivet snabbt bli kaotiskt, med felbokningar och förvirring som följd.

Jetlag beskriver han som det absolut värsta tillståndet för en artist. Att behöva gå upp på en stor scen direkt efter en långflygning över halva jordklotet är en utmaning som alla som turnerat internationellt känner igen. Det är i dessa tillfällen som spänningar i bandet kan uppstå, även om regelrätta konflikter varit sällsynta genom åren.

Ett särskilt minne som etsat sig fast är en incident under en festival i England. I ett försök att skapa en ”Jimi Hendrix i Monterey”-känsla kastade Lundberg ut en gitarr i publiken. Resultatet blev dock långt ifrån det rockromantiska han föreställt sig. En person blev skadad och Lundberg hotades med stämning. Händelsen fick honom att omvärdera vad som egentligen utgör äkta rock’n’roll.

En annan anekdot som spridit sig genom åren är incidenten vid en P3 Guld-fest där golvet brast under Lundberg. Han själv förhåller sig relativt avslappnat till händelsen, men noterar att den blev större i pressen eftersom många journalister var närvarande, om än kanske inte fullt mentalt närvarande vid fyratiden på morgonen.

Festandet som ofta förknippas med turnélivet existerar fortfarande, men Lundberg menar att intensiteten minskat med åren. När man gjort något tillräckligt länge tröttnar man, säger han filosofiskt. Dagens turnerande innebär en mer balanserad tillvaro jämfört med tidigare, och han betonar att just denna balans varit en förutsättning för bandets långsiktiga överlevnad.

Myten om det sexuellt promiskuösa turnélivet känner Lundberg inte riktigt igen sig i. Han medger att det möjligen förekommit saker han inte känner till, men konstaterar att The Soundtrack of Our Lives missade 60-talets groupie-era. Istället är bandet idag vad han beskriver som en ”behaglig karavan av folk” – ett rent och välordnat gäng som springer till duschen direkt efter konserterna.

Den största utmaningen med turnélivet är enligt Lundberg inte spelningarna i sig, utan väntetiden. Att sitta i turnébussen eller i logen och vänta på att gå på scen beskriver han som det värsta. Hans räddning har varit förmågan att kunna somna när som helst, en gåva han själv kallar sin ”blessing”.

Mat på turné behöver inte vara dålig, påpekar han. Medan tidigare års turnéer kunde innebära mycket skräpmat, är bandet idag fullt av mathantverkare som aktivt letar upp de bästa restaurangerna. Lundberg beskriver sig själv som en livsnjutare som tidigt insåg att han skulle växa sig större – något han förberedde sig på genom att börja bära kaftaner.

För att hantera turnélivets intensitet har Lundberg utvecklat egna strategier för återhämtning. Havet utgör hans viktigaste tillflyktsort, helst när det är dramatiskt. Som många äldre musiker har han upptäckt behovet av tystnad och avskildhet, något som står i stark kontrast till turnélivets konstanta stimulans.

Turnélivet ger också ett unikt perspektiv på världen. Lundberg minns särskilt tydligt hur det var att turnera i USA under Irakkriget. Den erfarenheten gav en helt annan bild av vad som pågick jämfört med perspektivet hemifrån. I dagens oroliga tider menar han att det är både spännande och skrämmande att vara turnerande artist.

Med The Soundtrack of Our Lives Sverigeturné som inleds den 16 juni och pågår till 22 augusti, ser det ut som att Lundberg kommer fortsätta i Bob Dylans fotspår med sin ”never ending tour”. Så länge världen finns kvar och nyfikenheten består, ser han ingen anledning att sluta. För honom är turnélivet inte bara ett yrke – det är en livsstil som formats genom tre decennier på vägen.