Fines dunkla jazzdrömmar går i uppfyllelse

Den Köpenhamnsbaserade artisten Fine är aktuell med sitt andra soloalbum ”Jazz dreams”, uppföljaren till den kritikerhyllade debuten ”Rocky top ballads” från 2024. Skivan släpps på det oberoende skivbolaget Escho och har i en ny recension fått betyget fyra av fem. Omdömet beskriver ett album som befäster Fines ställning i den framväxande danska indiepopvågen och som samtidigt visar en tydlig musikalisk utveckling.

Fine etablerade sig förra året som ett av de mest självklara namnen på Köpenhamns hajpade indiepopscen, ofta kallad ”Popenhagen”. Scenen har under 2020-talet vuxit fram kring en tät krets av musiker, många med bakgrund på Rytmisk Musikkonservatorium i Köpenhamn. Låtarna på debutskivan ”Rocky top ballads” förde tankarna till 1990-talets dream pop, med jämförelser såväl med Mazzy Star som, i särskilt lyckade fall, med Stina Nordenstams spröda stämma och knastrande ljudvärld.

Rytmisk Musikkonservatorium har blivit en gemensam referenspunkt för flera av de artister som i dag räknas till Popenhagen-scenen. Skolan har i flera decennier utbildat musiker inom jazz, rock och pop och betraktas som en av de viktigaste institutionerna för rytmisk musik i Skandinavien. För Fine innebär bakgrunden där en tydlig koppling till en rörelse som vuxit underifrån, långt från de stora bolagens mainstreamsatsningar.

Den så kallade Popenhagen-vågen har under senare år uppmärksammats långt utanför Köpenhamn. Staden har allt oftare beskrivits som popvärldens coola storasyster, med en scen som formats av samarbete, experimentlusta och en medveten estetik. Fines nya album kommer därmed inte bara som ett enskilt släpp utan också som en del av en bredare nordisk berättelse om indiepopens förnyelse.

I en recension av Vera von Otter beskrivs ”Jazz dreams” som den extroverta storasystern till debuten. Låtarna är tydligare och mer framåtlutade, som om de verkligen vill bli hörda. Men skivan är inte entydigt ljus, konstaterar recensenten. Första spåret, ”The thing”, gör motstånd redan från start med skeva ackord, gnisslande stråkar och dynamisk sång. Låten ”I could” bygger i stället kontrasten på gitarrens tremoloeffekt mot Fines klara röst. Sången växlar mellan närhet och distans, och produktionen låter detaljerna komma fram utan att slipa bort kanterna.

Flera låtar rör sig i ett varmare och mer melankoliskt landskap. ”Everything in the shade” har en värme som påminner om Lana Del Reys musikvärld, medan ”Run”, som av recensenten utpekas som en av skivans höjdpunkter, utmärker sig med lekfull instrumentering och en vindlande melodi. Det är i dessa stunder som albumet visar sin bredd – från ödesmättade stämmor till mer spelglada arrangemang. Tillsammans ger de en bild av en artist som rör sig ledigt över ett brett känslomässigt spektrum.

Albumet växlar också skepnad under resans gång. Molnen skingras och ger plats åt låtar som hade kunnat tonsätta sluttexterna i en romantisk komedi från 1990-talet. ”Goodbye brain” beskrivs som en modern ”Here comes the sun”, och ”Portal” befinner sig i samma känsloläge men låter i stället flöjter, tamburin och reverb-dränkta gitarrer ta plats. Växlingen mellan mörker och ljus blir på så sätt en av skivans bärande idéer.

Textmässigt rör sig Fine i drömlika sekvenser: flyktiga ögonblick, underliga möten och motstridiga känslor. Tematiken fångas kanske bäst i det korta intermezzot ”Sometimes I rush”, där en illavarslande synth skapar en känsla av att kliva omkring i en overklighet. Enligt recensenten är det märkligt nog en känsla som man trivs i. Här finns en tydlig koppling tillbaka till den dream pop-tradition som debuten kopplades till, men med ett större ljusinsläpp. Det drömska tillståndet blir en genomgående stämning som binder samman skivans olika delar.

Som helhet låter sig ”Jazz dreams” dras mellan det dunkla och det ljusa, mellan det fjäderlätta och det närmast desillusionerade. Bästa spår enligt recensionen: ”Goodbye brain”, ”Everything in the shade” och ”Run”. Med sitt andra album bekräftar Fine därmed sin plats i en scen som allt fler blickar mot.