Roland Paulsen: Nej, jag tycker inte att intelligens är ett meningslöst begrepp

Författaren Roland Paulsen ger nu svar i en opinionstext i Dagens Nyheter på den kritik som Emma Frans och Markus Heilig har riktat mot hans bok ”Avbegåvad” (2026). I artiklar i Svenska Dagbladet respektive Dagens Nyheter har de anklagat honom för att misstolka beteendegenetisk forskning. Paulsen avfärdar uppfattningen att han skulle kalla beteendegenetik för humbug och intelligens för ett meningslöst begrepp. Hans invändningar, skriver han, gäller i stället hur forskningen tolkas och populariseras.

I boken beskriver Paulsen hur människor kan bli ”avbegåvade” – hur de förlorar sin naturliga förmåga att lära sig. Det sker ofta genom att omgivningen intalar dem att de saknar begåvning. Så småningom intalar de sig själva att försök är meningslösa, och därmed blir föreställningen en självuppfyllande profetia. Han kopplar detta till genetikens pionjär William Bateson (1861–1926), som myntade ordet genetik och talade om ”vetenskaplig kalvinism” för att beskriva idén att intelligensen är medfödd, fryst och oföränderlig.

Centralt i Paulsens bok är det som kallas den försvunna heritabilitetens problem. Indirekta studier av tvillingar, familjer och adopterade har i årtionden pekat på att intelligens är starkt ärftlig. Men när forskare i helgenomstudier söker efter de specifika genvarianter som borde ligga bakom ärftligheten, hittar de bara en bråkdel. Det har lett till en metoddiskussion om tvillingstudiernas hållbarhet. En omstridd punkt är antagandet att enäggs- och tvåäggstvillingar i lika hög grad delar miljö. Flera studier tyder på att enäggstvillingar oftare behandlas som en enhet av sin omgivning, vilket i så fall kan blåsa upp ärftlighetsskattningarna.

Paulsen påpekar att både Frans och Heilig tycks avfärda dessa invändningar. När Heilig i sin bok ”Ett utstakat öde?” (2026) hänvisar till en enda 30 år gammal studie och kallar resultaten entydiga, har Paulsen svårt att följa med. Frågan har studerats i mer än 50 år och resultaten har inte varit entydiga, skriver han. Han vänder sig också mot att Heilig anklagar honom för att ”misstolka och förvrider komplicerade vetenskapliga begrepp” utan att ge exempel.

Paulsen betonar att hans kritik inte riktar sig mot den vetenskapliga forskningen, utan mot hur den förenklas. Ett exempel är experten Agnes Wold i Sveriges Radio, som i ett inslag om barnuppfostran ville lugna föräldrar med att det ”inte spelar någon som helst roll” vad de gör, eftersom arvet är viktigast. Där har förenklingen, enligt Paulsen, tippat över i en förvrängning.

I boken skriver han också om personer med Downs syndrom och psykiatrins mörka historia. När biomarkörer kunde kopplas till inlärningssvårigheter blev avbegåvningen särskilt brutal, menar han. Mot den bakgrunden har han svårt att förstå hur någon kan läsa hans bok som ett förnekande av genernas betydelse.

Den verkliga skiljelinjen gäller intelligensens rörlighet. Paulsen argumenterar för att intelligens, beroende på hur den definieras, är föränderlig. Han citerar studier där samma individ presterat avsevärt olika på IQ-test. Ett barn fick 25 poäng högre vid en ny utredning inför särskoleplacering. Han medger att Heilig har rätt i att IQ-resultat på individnivå oftast är ganska stabila, men variationen blir tydlig över tid.

IQ-tester justeras kontinuerligt så att genomsnittet hamnar på 100. När James Flynn 2012 räknade ihop effekten av samtliga justeringar fann han att den genomsnittlige amerikanen 1917 skulle ha fått 72, det vill säga i nivå med vad som i dag klassas som ”svag teoretisk begåvning” (70–85). Den så kallade Flynneffekten har observerats i flera länder och kan enligt Paulsen inte förklaras av en förändrad genpool. Den tycks i stället bero på genomgripande samhällsförändringar, inte minst inom skola och arbetsliv, som ärftlighetsstudier vanligtvis inte registrerar.

Paulsen skriver att frågan om intelligens är brännande i en tid när kognitiva test hör till normaliteten vid rekrytering, techoligarker hyllas som genier och röster höjs för att skilja elever åt efter intelligensnivå. Han efterfrågar ett mer nyanserat samtal. Debatten har enligt honom blivit onyanserad genom att kritiker tillskriver honom uppfattningar han inte har. Att metodfrågor diskuteras ser han som ett sundhetstecken, inte som ett hot mot forskningsfältets legitimitet. Hans huvudärende är dock ett annat: vad tron på en orörlig intelligens gör med människor. Den som övertygas om att begåvningen är medfödd och fastlåst kan sluta försöka – och därmed gå miste om sin förmåga att lära sig.