Gemytliga ”Resan till Piemonte” har värme och sälta

I en ny svensk komedi står frågan om livslust i centrum. ”Resan till Piemonte” kretsar kring en grupp människor som reser till norra Italien och där möter ett sammanhang som sätter både gamla vanor och självbilder i gungning. Det handlar om drömmar, kulturkrockar och det där ofrånkomliga: att åldras.

DN:s filmkritiker Helena Lindblad har sett filmen. I sin recension beskriver hon en romantisk komedi som samlar flera svenska skådespelarveteraner. Hon kallar den ”vindoftande feel good” och konstaterar att den inte bryter ny mark. Samtidigt lyfter hon fram det som gör filmen sevärd: träffsäkra och roliga iakttagelser om kön och åldrande.

Piemonte är på flera sätt en lika viktig plats som rollfigurerna. Regionen ligger i nordvästra Italien, intill Alperna, och är känd för sina vingårdar, tryffel och långsamma måltider. Här växer Barolo och Barbaresco, två av Italiens mest kända röda viner. Slow Food-rörelsen har också sina rötter i regionen, i staden Bra. För svenska resenärer är Piemonte närmast synonymt med mat- och vinupplevelser, men i filmen blir regionen också en symbol för ett långsammare tempo och en annan syn på njutning.

Det är en miljö som passar feelgood-genren väl. Vackra vyer och god mat förstärker berättelsen om människor som söker ny mening. Kulturkrocken mellan svensk återhållsamhet och italiensk gästfrihet används genomgående för att skapa humor och igenkänning. Det finns inga stora konflikter, utan snarare en rad möten som får rollfigurerna att se sig själva med nya ögon.

Samtidigt är filmen tydligt medveten om sin egen genre. Den tar inga större risker, utan följer det mönster som gjort den här typen av berättelser populära. Spår av äldre svenska komedier med inslag av resa och förnyelse finns där, men ”Resan till Piemonte” vänder sig främst till en publik som uppskattar vuxna teman i lättsam form.

Att samla erfarna skådespelare är i sig inget nytt, men rollbesättningen lyfts fram som filmens starkaste kort. Veteranerna ger materialet en tyngd som gör att även de mer förutsägbara scenerna fungerar. Enligt recensenten ligger filmens styrka i detaljerna, i blickar och replikskiften. Särskilt uppmärksammas hur filmen skildrar åldrande och kön – här finns fler nyanser än vad man först kan tro.

Den svenska filmbranschen har under senare år hittat en trogen publik för den här typen av filmer. Det handlar ofta om produktioner med en begränsad budget, men med starka skådespelarnamn och en berättelse som är lätt att ta till sig. Feelgood har därmed blivit ett stabilt inslag i svensk film, inte sällan med kvinnliga huvudroller och ett fokus på vardagliga livsöden.

”Resan till Piemonte” är ytterligare ett exempel på den trenden. Den fyller ingen uppenbar lucka, men den bekräftar att efterfrågan på varm och lättsam underhållning för en mogen publik är fortsatt stor. Filmen visar också hur ett väldefinierat resmål kan användas för att berätta något om dem som reser. I detta fall blir Piemonte en plats där livslusten får en chans att komma tillbaka.

Helena Lindblad skriver att filmen är träffsäker och rolig i sina bästa stunder. Den omformar inte genren eller lämnar några bestående avtryck, men den underhåller på ett sätt som känns ärligt. För den som gillar stillsamma komedier om åldrandets villkor, med italienska vingårdar som fond, har ”Resan till Piemonte” mycket att erbjuda.

I en tid när den svenska filmen ofta söker sig mot nya genreuttryck är detta en påminnelse om att det fortfarande finns plats för små, mänskliga berättelser. Det behövs inte mer än en resa, en välfungerande rollbesättning och en miljö som lyfter berättelsen.