Hanna Hellquist: Sorgen håller på att förvandla mig till ett monster

Den uppmärksammade krönikören Hanna Hellquist skriver i en ny text på Dagens Nyheter om hur sorgen efter en närståendes död har förändrat henne på sätt hon själv inte var beredd på. I essän, som publicerats under kultursektionen, beskriver hon hur sorgearbetet successivt har urholkat hennes självständighet och börjat påverka även de relationer som fortfarande är friska och fungerande.

Hellquist, som är en av Sveriges mest välkända krönikörer och har en lång bakgrund inom både dagspress och podcastvärlden, gör här ett personligt och naket ställningstagande. Hennes text är ett inlägg i en bredare samhällsdebatt om hur sorg behandlas – eller inte behandlas – i samtiden. Hon beskriver ett tillstånd där smärtan inte bara är psykisk utan även fysiskt påtaglig, och där vardagliga sysslor som tidigare var självklara nu framstår som oöverstigliga hinder.

Berättelsen om att förlora sin självständighet i sorg är dock inte unik för Hellquist. Flera psykologer och forskare inom traumaforskning har under senare år pekat på att sorg ofta innebär en tillfällig förlust av kognitiv förmåga, minne och initiativkraft. Detta kallas ibland för ”sorgdimma” och är ett tillstånd som kan vara i veckor, månader eller till och med år. Trots att tillståndet är väl dokumenterat inom forskarvärlden saknas det ofta i det offentliga samtalet om sorg, som tenderar att fokusera på känslomässiga aspekter snarare än praktiska och kognitiva konsekvenser.

Hellquists text pekar också på något som sällan diskuteras: hur människor i sorg kan komma att bete sig på sätt som skadar omgivningen. Hon skriver öppet om hur sorgen förvandlar henne till något hon själv känner igen som ett monster – en metafor som används för att beskriva den irritation, känslokyla och självupptagenhet som kan uppstå när smärtan tar över. Detta är en dimension av sorgearbetet som sällan lyfts fram, och som kan vara svår för både den sörjande och dennes anhöriga att hantera.

Sedan tidigare har flera svenska kulturpersonligheter skrivit om liknande teman. Författare som Therése Söderlind och Alex Schulman har båda publicerat böcker som kretsar kring sorg och familjeband, och debatten om hur vi talar om döden har intensifierats under senare år. Samtidigt visar statistik från Folkhälsomyndigheten att allt fler svenskar uppger att de saknar någon att tala med i svåra livssituationer – en utveckling som gör personliga skildringar som Hellquists ännu viktigare.

Hanna Hellquists text har redan väckt reaktioner i sociala medier, där flera läsare känner igen sig i beskrivningen av sorg som ett tillstånd av isolering och självfrämliggörande. Krönikan fungerar därmed inte bara som en personlig bekännelse utan också som ett vittnesmål om en kollektiv erfarenhet – och en påminnelse om att samhällets stödsystem för sörjande många gånger är otillräckliga.

DN:s kulturredaktion har under hösten publicerat flera texter om psykisk ohälsa och existentiella frågor, och Hellquists bidrag kan ses som en del av denna serie. I en tid där allt fler söker hjälp för psykiska besvär, men där resurserna inom vården samtidigt krymper, blir personliga skildringar av hur det faktiskt känns att vara i en livskris en värdefull motvikt till kliniska diagnoser och behandlingsprotokoll.

Hellquist avslutar sin text med en formulering om att hon kämpar för att inte låta sorgen definiera henne permanent. Men hon gör inga anspråk på att ha hittat några svar – tvärtom är hennes berättelse ett vittnesmål om att sorg är en process utan tydliga slutpunkter. Det är kanske just därför den väcker så starka känslor hos läsarna. Sorg är något de flesta bär på eller kommer att bära på, men sällan får vi se den skildrad med sådan rå ärlighet.

Texten finns att läsa i sin helhet bakom Dagens Nyheters betalvägg, och väntas bli en av veckans mest diskuterade kulturbidrag i svensk press.