Jack Hildén: När jag läser recensionen av min bok ångrar jag allting

Jack Hildén, kulturjournalist på Aftonbladet, har nyligen gett ut romanen ”Vinter med Ina” på Episod förlag. Boken, som han arbetat med under flera år, har dock fått ett ljumt mottagande – något som fått författaren själv att gå till hårda angrepp mot den samtida kritikerkåren.

I en uppmärksammad debattartikel riktar Hildén skarp kritik mot GP:s kulturredaktör Jenny Högström, som recenserat boken med betyget två plus – ”godkänt” enligt Aftonbladets skala. Hildén, som var på Irland när han fick beskedet, beskriver känslan som en blandning av skam och ånger, och menar att recensionen präglas av vad han kallar lathet och bristande läsning.

Det som framför allt väcker Hildéns ilska är recensentens fokus på bokens självbiografiska inslag. I romanen finns några korta biografiska beståndsdelar, vilket fått Högström att stämpla verket som autofiktion. Hildén hävdar att detta är ett alltför enkelt sätt att avfärda en text, och att kritikern på så sätt slipper göra det egentliga tolkningsarbetet.

”Att pissa på autofiktionen är så socialt accepterat att det besparar kritikern mycket tid och analys”, skriver han, och antyder att genren fungerar som en bekväm utväg för recensenter som inte vill eller förmår engagera sig i texten på djupet.

Debatten om autofiktion är inte ny i svensk litteratur. Genren, där författarens eget liv utgör råmaterial för berättelsen, har länge varit omdiskuterad. Förespråkare menar att den suddar ut gränserna mellan fiktion och verklighet på ett litterärt intressant sätt, medan kritiker ofta ser den som självupptagen eller rent av som ett uttryck för bristande fantasi.

Hildén menar dock att kritikernas inställning bottnar i något djupare än smakskillnader. Han jämför situationen med den klassiska scenen i filmen ”Birdman”, där huvudpersonen konfronterar en recensent som sågat hans pjäs och anklagar denne för att inte riskera någonting. I förlängningen handlar det, enligt Hildén, om en obalanserad maktrelation där kritikern kan fälla omdömen utan att själv behöva utsätta sig för granskning.

Författaren riktar också kritik mot sin egen arbetsgivare. Han noterar att Aftonbladet, trots att tidningen är hans egen, dröjde med att recensera boken och tycks prioritera verk som andra ”behöver” bevaka. Detta bidrar enligt Hildén till en tystnad som är värre än öppet negativ kritik.

Han berättar att han efter några veckor gick tillbaka för att läsa recensionen igen, i hopp om att den kanske inte var så hård som han mindes. Texten var inte direkt elak, medger han, men han beskriver den som ”dum, som i korkad” – en recension som signalerar ointresse snarare än inlevelse.

”En etta i betyg hade varit mer givande”, skriver Hildén. ”I så fall hade boken per definition väckt känslor.”

Reaktionerna på debattartikeln har inte låtit vänta på sig. I sociala medier diskuteras både recensionens kvalitet och Hildéns sätt att hantera motgången. En del kritiker menar att författarens utspel är ett symtom på en bredare frustration hos svenska författare, som allt oftare känner sig osynliggjorda av en recensionskultur som gynnar ett fåtal stora namn.

Andra pekar på att autofiktionsdebatten tenderar att återkomma med jämna mellanrum, ofta efter att en författare fått just detta epitet klistrat på sig. Frågan är om Hildéns utspel kan bidra till att förändra synen på genren – eller om den, som så ofta förr, rinner ut i sanden.

Oavsett utgång har den svenska litteraturkritiken fått sig en tankeställare. I en tid där allt fler författare väljer att arbeta med självbiografiskt material, tycks frågan om var gränsen går mellan privat och offentligt, mellan verklighet och fiktion, vara mer aktuell än någonsin.