Isak Gröndahl: Jakten på finlandsfärjans massmördare är ett billigt Hollywood-knep

En finländsk dokumentärserie som nyligen visats på SVT Play väcker frågor om gränsen mellan seriös journalistik och underhållning. I ”Finlandsfärjornas försvunna passagerare” försöker journalisten Riku Rantala utreda de mystiska försvinnanden som inträffat ombord på finlandsfärjor genom åren. Serien presenterar den kontroversiella teorin att en seriemördare skulle ligga bakom dessa incidenter.

Dokumentärens upplägg följer en dramatisk berättarstruktur där mer banala förklaringar snabbt avfärdas. Det faktum att många av de försvunna är unga män som möjligen drabbats av olycksfall i kombination med alkoholkonsumtion kallas för en ”cynisk” tanke av dokumentärfilmaren. Istället föreslås alternativa teorier, inklusive att en sexualsadistisk seriemördare skulle ha verkat obemärkt på Östersjön under lång tid.

Produktionen innehåller klassiska dokumentärelement som har blivit alltmer vanliga i journalistisk granskning. Whiteboard-tavlor täckta med post it-lappar, dramatisk belysning och spänningsskapande klippning används flitigt för att bygga upp förväntningar hos tittarna. Teamet planerar även att genomföra dykning för att undersöka havsbottnen utanför Åbo, där man tror sig kunna hitta kvarlevor efter offren.

Detta fenomen med underhållningsorienterad journalistik är inte unikt för den finländska produktionen. Trenden att anpassa kvalitetsjournalistik till samma format som streamingtjänster och sociala medier använder har blivit allt tydligare. När traditionell journalistik konkurrerar med plattformar som TikTok och Netflix uppstår ett tryck att göra innehållet mer visuellt tilltalande och dramatiskt uppbyggt.

Ett lyckat exempel på balansen mellan dramatik och substans är den danska dokumentären ”Den svarta svanen”, som visades på SVT 2024. Trots att produktionen använder liknande estetiska grepp som true crime-genren, lyckas den faktiskt blottlägga strukturella kopplingar mellan den danska eliten och kriminella nätverk. Genom att använda dold kamera kunde teamet dokumentera hur en affärsjurist med band till gangstrar opererade, vilket avslöjade ny information om det danska samhället.

Problemet uppstår när den dramatiska berättarstrukturen blir viktigare än det journalistiska innehållet. Verklighetens komplexitet passar inte alltid in i Hollywood-inspirerade dramaturgins krav på tydliga offer och förövare, vändpunkter och upplösningar. När detta kommer i konflikt med journalistiska principer kan resultatet bli missvisande.

Ett varningens exempel är Discoverys dokumentär ”Estonia: fyndet som förändrar allt” från 2020. Regissören Henrik Evertsson vann både pris som årets journalist och årets förvillare för produktionen, som visade tidigare okända bilder av ett hål i vrakets skrov. Dokumentären fick många tittare att ifrågasätta den officiella förklaringen till Estonia-katastrofen, trots att den undanhöll fakta som pekade på motsatsen.

Genom att presentera materialet på ett visst sätt och utelämna motsägande information skapades intrycket att en främmande makt skulle kunna ligga bakom katastrofen, snarare än de tekniska brister som tidigare fastställts. Detta visar hur farligt det kan bli när behovet av en stark berättelse överskuggar kravet på balanserad rapportering.

I fallet med ”Finlandsfärjornas försvunna passagerare” blir bristen på substans särskilt tydlig i seriens avslutning. Den planerade dykningen utanför Åbo blir aldrig av, eftersom det visar sig att polisen redan undersökt området. Denna information hade tydligen missats av programledaren Rantala, som vid tidpunkten var upptagen med att spela in en realityserie i Indonesien.

Seriens slutsats, eller snarare avsaknad av sådan, blottlägger kärnproblemet med denna typ av journalistik. När underhållningsvärdet prioriteras över faktiskt innehåll riskerar journalistiken att bli en del av det samma informationsflöde den borde granska kritiskt. Istället för att bidra till allmänbildning och förståelse, skapar produktioner som denna förvirring och sprider obefogade misstankar.

Frågan som återstår är hur journalistik kan behålla sin relevans och nå ut till publiken utan att kompromissa med sina grundläggande principer. Medan visuell tilltalande produktion och engagerande berättande är viktiga verktyg för att fånga tittarnas uppmärksamhet, måste de balanseras mot kravet på noggrannhet, transparens och faktisk substans. När detta glöms bort blir journalistiken själv en del av problemet snarare än lösningen.