Johan Kellman Larsson: Jag drömmer om att Knausgård ska vilja dricka öl med mig

Senhösten 2010 satt en läsare i Washington Square Park i New York med första delen av Karl Ove Knausgårds ”Min kamp”. Han var så uppslukad att han först efter ett par timmar märkte att han frös. Väl hemma i lägenheten i Greenpoint fortsatte han läsningen i badkaret. En mening ur boken skulle han aldrig glömma: ”Där stod jag i några minuter och tittade ut i det dunkla sommarmörkret som inte var något mörker, utan mer verkade som om det var fel på ljuset.”

Läsaren var Johan Kellman Larsson, som i en personligt hållen text skildrar hur Knausgårds författarskap kom att förändra hans liv. Han växte inte upp i en litterär miljö. Långt upp i tonåren hade han inte läst annat än Kalle Anka och Stålmannen; senare kom musiktidningar. Steget till skönlitteraturen kändes långt, men ”Min kamp” öppnade dörren. Genom romansvitens referenser hittade han vidare till Proust, Hamsun, Ekelöf och Rilke. Det handlade inte om bildningstörst, skriver han, utan om hoppet att komma närmare Knausgård.

Under 2010-talet läste han allt av Knausgård. Särskilt starka intryck gjorde ”Hemma–Borta”, brevväxlingen med Fredrik Ekelund under fotbolls-VM i Brasilien, essäboken ”Så mycket längtan på så liten yta” om Edvard Munch och kortromanen ”Fåglarna under himlen”. När en nära vän tog sitt liv 2019 återvände han gång på gång till ”Om våren” och tröst i meningen: ”visst finns det mörker, men bara som knappnålsstora punkter i ljuset”.

Knausgård har en särskild ställning bland många läsare i 30–40-årsåldern. Den norske rockstjärneförfattaren beskrivs ofta som ett generationsfenomen och en förnyare av romankonsten. För Johan Kellman Larsson blev läsningen mer än ett intresse. Han följde skilsmässan från Linda, den nya relationen med en brittisk förläggare, flytten till England och rykten om att Knausgård slutat röka och börjat vejpa. Han visste vilket fotbollslag författaren hejar på, vad han föredrar att äta och att Ursula K. Le Guins ”Trollkarlen från övärlden” var Knausgårds ingång till litteraturen.

Fixeringen har också tagit sig uttryck i research. När en BBC-dokumentär i januari 2026 visade en affisch från en Gerhard Richter-utställning i Knausgårds arbetsrum ägnade Larsson två kvällar åt den tyske konstnären. Han liknar sig själv vid en litterär kändisjournalist, med samma frenesi som Svensk Damtidning kartlägger kungafamiljen.

Två intervjuer med Knausgård finns med i berättelsen. 2017 möttes de i ett förlagsrum på Riddarholmen i Stockholm. Mötet beskrevs som en feberdröm. Den 24 februari 2022 träffades de igen, den gången på ett kafé i London. Samma morgon rullade ryska stridsvagnar in i Ukraina. Frågor om litteratur och en kritikerrecension kändes plötsligt triviala. Samtalet började i stället i Ryssland. ”Vi har väl aldrig upplevt något liknande i Europa”, sade Knausgård, ”i alla fall inte under min livstid.”

Bakgrunden till den planerade frågan var en uppmärksammad recension i brittiska The Guardian 2021, där ”Morgonstjärnan” beskrevs som en död planet och Knausgård som dess slocknade sol. Den kritiken var inte isolerad. Flera recensenter frågade sig om författaren som gjort sig känd för att gestalta sitt eget liv nu försökte sig på Stephen King-territorium. Själv ser Larsson en tydlig linje. I ”Min kamp” riktades blicken inåt, i ”Morgonstjärnan” utåt mot det övernaturliga. Det gemensamma är det magiska som bryter in i vardagen. Zadie Smith har sagt att hon behöver Knausgård som en missbrukare behöver crack.

Just nu är Knausgård mer aktuell än någonsin. ”Jag var länge död”, den näst sista delen i ”Morgonstjärnan”-sviten, har nyligen kommit ut på svenska i översättning av Ninni Holmqvist. I Norge har den avslutande ”Underjordisk” publicerats. Vid sidan av romanerna skriver Knausgård långa essäer för The New York Times och Harper’s Magazine. I vintras sattes ”Morgonstjärnan” upp på Finlands nationalopera i Helsingfors.

Förklaringen till läsarens starka band till författarskapet hittar han hos filosofen Martin Hägglund. I ”Vårt enda liv” skriver Hägglund att Knausgård inte tvingar läsaren att se hans liv med egna ögon, utan ger läsaren förmågan att se sitt eget liv med samma uppmärksamhet. Det är en formulering som fångar kärnan i det som började i Washington Square Park 2010. Gränsen mellan vardag och saga är tunn – snöflingor kan förvandlas till änglar, men man måste fästa blicken.