Sandra Stiskalo: Liz Truss har skrivit en bok där alla är idioter utom hon själv

London. Den brittiska före detta premiärministern Liz Truss har mötts av hånskratt efter att ha släppt en bok om sitt dramatiska makttillfälle. De brittiska kommentatorerna är inte nådiga. DN:s korrespondent Sandra Stiskalo ställer frågan som många undrar: varför har just Truss blivit nationens driftkucku?

Truss blev Storbritanniens regeringschef i september 2022 efter en partiledarstrid i Konservativa partiet. Hon hade lovat radikala skattesänkningar, mindre stat och en ny ekonomisk kurs. Men redan efter några veckor var hennes position ohållbar. Hennes finansminister Kwasi Kwarteng presenterade en minibudget som innebar stora ofinansierade skattesänkningar. Marknaden reagerade med panik. Pundet föll till sin lägsta nivå någonsin mot dollarn, statsobligationsräntorna sköt i höjden och brittiska pensionsfonder hamnade i svårigheter. Bank of England tvingades köpa statsobligationer för att lugna marknaden.

Förtroendet för brittisk finanspolitik, som länge setts som en stabil grund i den globala ekonomin, skadades allvarligt. Truss avgick efter 49 dagar, vilket gör hennes ämbetsperiod till den kortaste i brittisk historia. Hon ersattes av Rishi Sunak, som fick försöka återställa lugn och trovärdighet. Men de ekonomiska skadorna och den politiska turbulensen fanns kvar. Det konservativa partiet föll i opinionen och förlorade sedan makten i valet 2024.

Nu försvarar Truss sin politik i boken. Hon beskriver sig själv som ett offer för etablissemanget, djupstaten och ekonomiska intressen som hon menar motarbetade henne. Hon hävdar att hennes reformagenda var rätt, men att genomförandet stoppades av krafter inom och utanför regeringen. Den bilden tillbakavisas av många bedömare, som i stället pekar på att minibudgeten saknade finansiering och att den aldrig utsattes för oberoende prognoser.

Det är lätt att förlöjliga Truss, men det finns något mer i föraktet, menar Stiskalo. Kritiken handlar inte bara om hennes politik utan också om hennes sätt att hantera nederlaget. Hon har inte visat ånger. I stället har hon fortsatt att hävda att hon hade rätt, och att hela världen utom hon själv missförstod hennes projekt. Det är en hållning som provocerar, särskilt i ett politiskt klimat där väljarna kräver ansvarstagande.

Frågan om varför just Truss blivit föremål för drift har också med hennes person att göra. Hon framstod redan under partiledarvalet som en kandidat med mer ideologi än politiskt hantverk. Hennes offentliga framtoning, med stela intervjuer och en ovilja att svara på konkreta frågor, gjorde henne till ett tacksamt offer för satir. Men det finns också något strukturellt. Storbritannien har under flera år präglats av politisk instabilitet: brexit, skandaler och fem premiärministrar på sex år. Truss blev symbolen för denna kaotiska period.

Att skratta åt Truss kan ses som ett sätt att bearbeta en nationell förödmjukelse. Hennes ministär visade hur snabbt ett rikt och demokratiskt land kan förlora sin ekonomiska trovärdighet. Det är ingen slump att internationella medier använde Storbritannien som varnande exempel. För landets anseende blev hennes misslyckande en kostsam historia. Samtidigt var Truss inte bara en bisarr parentes. Hon var en vald partiledare och premiärminister med makt att forma landet. Hennes politik fick konkreta konsekvenser för hushållens bolåneräntor och för pensionssparare. När marknaderna reagerade var det vanliga människor som fick betala genom högre räntor och urholkad köpkraft.

För det konservativa partiet har Truss blivit en besvärlig påminnelse om de interna strider som underblåst Labours framgångar. Många inom partiet vill nu tona ner hennes betydelse och fokusera på framtiden. Men hon vägrar försvinna. Hennes bok och hennes offentliga framträdanden håller debatten vid liv.

Sandra Stiskalos fråga är därför inte bara retorisk. Den rymmer en analys av brittisk politik, mediebevakning och behovet av syndabockar. Kanske är det så att en nation som under lång tid sett sina ledare misslyckas behöver någon att skratta åt. Liz Truss fyller den funktionen i dag. Men det är värt att minnas att hon en gång stod ett par steg från makten att styra ett av världens största ekonomier. Det är det verkliga skälet till att hennes fall fortfarande engagerar.