Sandra Beijer: Varför måste influeraren alltid vara så lat och tråkig i romanerna?

Therese Bohmans nya roman ”Kapitalet” har fått influeraren och bloggaren Clara Lidström att reagera. I sin krönika vänder hon sig mot hur samtidslitteraturen gång på gång framställer influeraryrket som tomt, lat och meningslöst. I stället vill hon se en mer nyanserad bild av en bransch som i dag är en mångmiljardindustri – och som lockar unga människor världen över.

I ”Kapitalet” skildras influeraren Alice som en kvinna som vältrade sig i sin krämvita soffa, beklagar sig över yrkets krav och drömmer om ett liv utan vare sig poddinspelningar eller event. Hon är en karaktär som, enligt Lidström, tycks representera en hel yrkeskår i den moderna skönlitteraturen. Från Ann Edlidens ”Dör för dig”, där influeraren Tess låter sin assistent skriva alla inlägg, till Caro Claire Burkes ”Yesteryear”, där tradwife-influeraren Natalie bittert jagar gillamarkeringar, möter läsaren samma typ: en protagonist som nått framgång utan att egentligen vilja arbeta för den. I Tone Schunnessons ”Dagarna, dagarna, dagarna” har influeraren Bibbs dessutom förlorat allt – men är inte beredd att göra den ansträngning som krävs för att vinna tillbaka det.

Lidström, som själv har skrivit 171 blogginlägg i kategorin tillbakablickar, menar att denna skildring inte bara är orättvis – den är direkt felaktig. Enligt henne är arkivet över sitt eget liv en av de stora glädjekällorna med att blogga. ”Att få försörja sig på att skriva dagbok är ett privilegium”, skriver hon. Bloggvärlden, som senare flyttade till Instagram och Youtube, har byggts upp av kvinnor som gjort vardagliga ämnen som mode, relationer och politik till en framgångsrik och självständig plattform. Ändå ärvde inte fiktionen denna verklighet.

Lidström pekar på att kritiken mot influerare sällan handlar om sak, utan om värderingar. När Aftonbladets litteraturkritiker Rasmus Landström ifrågasätter om ”vi verkligen behöver ännu en roman om jordens minst intressanta yrke”, menar hon att det är svårt att inte läsa in ett slentrianmässigt kvinnoförakt. Det är inte första gången som sådant kvinnor ägnar sin tid åt avfärdas som trivialt. Samtidigt kan hon förstå kritiken – utifrån de böcker som skrivs. ”Den influerare som samtidslitteraturen så ofta skriver fram är ointressant. Hon är fåfäng, lat och har genom någon märklig slump blivit rik på att visa upp sitt liv”, skriver hon.

Ett undantag, enligt Lidström, är den norska tv-serien ”Rekviem för Selina”, där influeraren Selina framställs som en driven skapare som sprutar ur sig idéer och kämpar för sina besökssiffror. Serien är ett bevis på att det går att skapa levande karaktärer även inom detta ämne – om man låter dem ha en egen vilja och lust.

Bilden av den uttråkade hovdamen i litteraturen står i skarp kontrast till den verkliga influerarvärlden. Där finns berättelser om allt från Isabella Löwengrips storhetsvansinne till Margaux Dietz trapphusskandal, Alexandra Nilssons alter ego Kissie och den amerikanska it-girlen Caroline Calloway. Calloway, som fick ett bokkontrakt värt miljonbelopp genom att romantisera sitt liv på Instagram, byggde sin karriär på uteblivna leveranser och offentliga sammanbrott – en verklighet som vida överstiger fiktionens fantasier i både oväntade vändningar och mänsklig komplexitet.

Lidströms slutsats är tydlig: den moderna influeraren har hunnit långt förbi den bild som samtidslitteraturen fortfarande reproducerar. Hon har genomskådat sig själv, ironiserat över sin egen persona och byggt nya identiteter – medan fiktionen fortfarande står kvar och pekar på en förlegad schablon. Kanske är det dags för författarna att ta influeraren på allvar – som en yrkeskvinna med ambition, arbetsglädje och en historia värd att berätta.