Mamman sprider ett rykte om att sonen ska begå självmord

I sin senaste litterära skapelse bjuder författaren Mats Kempe in läsaren till en retrospektiv resa genom sitt eget liv, samtidigt som han väver in berättelsen om en sedan länge bortglömd hawaiimusiker. Denna dubbla tidslinje skapar ett intressant narrativ som både utforskar personliga minnen och musikhistoria.

Romanen, som utgör ett nytt kapitel i Kempes författarskap, balanserar på gränsen mellan fiktion och självbiografi. Den personliga tonen ger verket en autenticitet som fångar läsarens intresse, trots att berättartekniken ibland kan upplevas som något omständlig. Det självbiografiska materialet fungerar som en spegel mot vilket musikerns liv reflekteras, och skapar därigenom en dialog mellan dåtid och nutid.

Hawaiimusikern, vars öde blir alltmer centralt i boken, representerar en nästan bortglömd era i musikhistorien. Kempe har genomfört ett imponerande researcharabete för att återskapa denna tidsperiod, med fokus på hawaiimusikens inflytande och utveckling under 1900-talet. För musikintresserade läsare erbjuder dessa passager fascinerande inblickar i en musikgenre som sällan får utrymme i samtidslitteraturen.

Den litterära stilen kännetecknas av ett vardagligt språk som ibland tenderar att bli pratigt, något som både är bokens styrka och svaghet. Det ger texten en intimitet men riskerar samtidigt att tappa tempo i vissa avsnitt. När Kempe hittar rätt balans mellan detaljer och flöde blir resultatet dock både engagerande och tankeväckande.

Särskilt gripande blir berättelsen när de två livsödena korsar varandra och teman som minne, förlust och konstnärligt skapande träder fram. Här visar Kempe prov på en känslighet som lyfter romanen över det vardagliga och in i något mer allmänmänskligt. Det finns passager där läsaren verkligen kan känna de existentiella frågor som genomsyrar texten.

I en tid då autofiktionen dominerar den svenska litterära scenen, bidrar Kempes verk med ett intressant perspektiv genom att inte bara utforska sitt eget liv utan också sätta det i relation till en historisk person. Detta grepp ger romanen en dimension som skiljer den från många samtida verk inom samma genre.

Kritiker har noterat att bokens styrka ligger i de partier där Kempe låter de två berättelserna befrukta varandra. När parallellerna mellan författarens och musikerns liv blir alltför uppenbara tappar texten något av sin spänning, men när kopplingarna är subtila uppstår ett litterärt kraftfält som håller läsaren fast.

Den svenska litteraturkritikern Gabriel Zetterström påpekar i sin recension i Dagens Nyheter att verket visserligen har sina tjötiga partier men att helhetsintrycket ändå är gripande. Denna bedömning fångar väl bokens dubbla natur – både vardaglig och djupsinnig, ibland omständlig men ofta berörande.

Kempes roman kommer i en tid då intresset för personliga berättelser är stort inom svensk litteratur. Att han dessutom lyckas knyta an till musikhistoria ger boken en kulturhistorisk dimension som berikar läsupplevelsen. För den som är intresserad av hur personliga minnen vävs samman med större kulturella strömningar erbjuder romanen många intressanta perspektiv.

Språkligt håller sig Kempe till en lättillgänglig stil som gör boken tillgänglig även för läsare som vanligtvis inte fördjupar sig i litterär fiktion. Detta demokratiska drag i författarskapet har kännetecknat Kempes tidigare verk och fortsätter även i denna nya roman.

Sammanfattningsvis utgör Mats Kempes senaste roman ett betydande bidrag till den svenska samtidslitteraturen. Trots vissa längre passager där tempot sjunker, överväger de gripande och insiktsfulla momenten. Genom att kombinera självbiografiskt material med musikhistoria skapar han ett verk som talar till både hjärta och intellekt – en kombination som alltid kännetecknat de mest minnesvärda litterära skapelserna.