Marit Kaplas bok får mig att störta till förskolan och hämta min son

Marit Kaplas nya bok Barnsäng har kommit ut på Norstedts. Boken är en dokumentär diktberättelse som utgår från författarens egen förlossning år 2002. Då födde Kapla tvillingarna Doris och Lisa på Östra sjukhuset i Göteborg. Doris överlevde, Lisa dog efter en tid på sjukhus. Kapla själv var nära att dö.

Mer än tjugo år senare söker Kapla upp den vårdpersonal som fanns närvarande vid vården av henne och barnen. Genom journalanteckningar, dagboksutdrag, minnesbilder och intervjuer försöker hon få grepp om vad som hände. Resultatet är en bok där korta rader och stora vita ytor ger plats åt det outsagda.

Titeln Barnsäng rymmer flera betydelser. Den pekar både på den bokstavliga sängen där ett barn föds och på barnsängstiden, den period efter en förlossning som traditionellt omgetts av särskild omsorg. I Kaplas bok blir titeln också en bild av en plats där liv och död ligger nära varandra.

I efterordet beskriver Kapla förlossningen som ”ett rum i tiden”. Där pågår förloppet fortfarande, och kan ännu sluta väl, även om läsaren vet hur det faktiskt gick. Boken syftar inte till att leverera en samlad sanning eller en slutgiltig bedömning. I stället bygger den på att lyssna in hur de inblandade själva minns och formulerar sig.

Stor vikt läggs vid de intervjuades talspråk. Barnens pappa berättar om när han körde Doris till intensivvården för att hon skulle få amma. ”Det blev en rolig sak / eller vad man ska säga. / Jag kunde göra något.” Meningen visar hur en liten, konkret handling kunde bryta igenom en annars total hjälplöshet.

Läkarna som Kapla talar med beskriver arbetet med liv och död i sakliga ord. En barnläkare, i boken kallad LJ, säger: ”Hjärtat är segt. Vi kan få igång det.” Han förklarar att hjärnan kan vara för svårt skadad för att ta emot syret. När Kapla frågar om han tänker att Lisa skulle kunna leva i dag, svarar han: ”Ja. Kanske med en lättare cp-skada / eller ingenting alls.” Samtalet äger rum vid en tidpunkt då Lisa skulle ha varit vuxen.

Kapla knyter också an till en bredare dokumentär tradition. I efterordet nämner hon Svetlana Aleksijevitj som förebild. Aleksijevitj, som fick Nobelpriset i litteratur 2015, har under lång tid arbetat med att låta många röster tillsammans skildra stora historiska händelser. Hon har beskrivit arbetet med att nå förbi samtalets färdiga uttryck och in i människans egen erfarenhet. Hos Kapla får den ansatsen en mycket intim form: det handlar om vad som hände i hennes egen kropp, men kroppen kan bara återges med hjälp av andras blickar och minnen.

I boken framgår att kroppen genomgick något som medvetandet bara delvis kunde följa. Minnesbilderna är fragmentariska: mörkgröna minuter, ett begränsat synfält, klockslag och hjärtfrekvenser i journalerna. Smärtan som en gång antecknades finns inte kvar i minnet, men den blir närvarande för läsaren genom bokens återhållna form.

Barnsäng är också en skildring av de spår en sådan erfarenhet lämnar i efterhand. Mot slutet ställs frågan om kämpandet var för litet. Den finns kvar hos berättarjaget, trots alla medicinska förklaringar. Boken ger inga enkla svar, utan låter läsaren vistas i ovissheten.

Marit Kapla är sedan tidigare verksam som författare och journalist. Med Barnsäng tar hon sig an ett ämne som rör många, men som sällan skildras med den här kombinationen av närhet och distans. Boken ges ut på Norstedts och omfattar 311 sidor.