Havsdramatik och sagolikt flöjtsolo inleder Tonsättarfestivalen

Tonsättarfestivalen inleddes under veckan med en invigningskonsert som förenade två jubilarer: den fransk-amerikanska tonsättaren Betsy Jolas och Konserthuset i Stockholm, som båda fyller hundra år. DN:s musikkritiker Johanna Paulsson fann en konsert där rytmisk dansantitet och mäktiga pukor gestaltade ett hav i uppror – en påminnelse om både musikhistorien och dess samtida kraft.

Betsy Jolas är en av 1900-talets mest egensinniga röster inom den klassiska musiken. Född i Paris 1926 av amerikanska föräldrar, har hon under sitt långa liv verkat i skärningspunkten mellan fransk modernism och en djupt personlig klangvärld. Hon studerade för bland andra Olivier Messiaen och Darius Milhaud, men utvecklade snart ett eget tonspråk som trotsat snäva etiketter. Hennes musik är känd för sin lekfullhet, sin precision och sin förmåga att ständigt överraska lyssnaren – ofta genom oväntade rytmiska vändningar och en klanglig friskhet som gör henne svår att placera i någon skolbildning.

Att hon nu hyllas under Tonsättarfestivalen i Stockholm är ingen slump. Festivalen, som arrangeras av Konserthuset, har sedan starten haft som uttalat mål att lyfta fram levande tonsättare och deras verk i ett större sammanhang. Årets upplaga är dock extra betydelsefull eftersom den sammanfaller med Konserthusets eget hundraårsjubileum. Sedan invigningen 1926 har huset varit en central scen för svenskt musikliv, och att få fira detta med en av de sista stora personligheterna från den europeiska efterkrigstidens avantgarde ger festivalen en historisk tyngd som sträcker sig långt bortom den egna nationella kontexten.

Invigningskonserten blev enligt Johanna Paulsson en upplevelse som påminde om musikens förmåga att röra sig mellan det abstrakta och det kroppsliga. Dansanta svängar, som hon beskriver det, gav verken en fysisk närvaro – något som är typiskt för Jolas tonspråk, där rytmen ofta får en nästan primär drivkraft. Samtidigt skapade pukorna en hotfull havsdramatik, en klangvärld som tycktes anspela på naturens krafter och människans utsatthet. Det är en bild som också kan läsas som en metafor för den tid vi lever i – där både musik och samhälle står inför nya, svåröverskådliga utmaningar.

För den svenska publiken har Betsy Jolas länge varit ett namn som förekommit i förbifarten, snarare än ett självklart inslag i repertoaren. Det är symptomatiskt för hur den samtida konstmusiken ofta behandlas: uppmärksammad av de få, men sällan given det utrymme den förtjänar i det bredare kulturlivet. Tonsättarfestivalen är därför ett viktigt undantag – en plats där den nya musiken får ta plats på allvar, med samma scenrum och samma publik som de stora symfoniska verken.

Industrin kring klassisk musik har under de senaste decennierna genomgått stora förändringar. Digitaliseringen har öppnat nya distributionskanaler, men samtidigt skapat en fragmentisering av publiken. För de stora konserthusen innebär detta ett ständigt arbete med att förnya sig utan att förlora sin identitet. Konserthuset i Stockholm har valt en strategi där man satsar på bredd – från traditionella symfonikonserter till experimentella format – och där tonsättarfestivalen har blivit en återkommande mötesplats för såväl etablerade som yngre kompositörer.

Ur ett internationellt perspektiv är Betsy Jolas en av de sista levande länkarna till en epok då Paris var den obestridda centralorten för den europeiska musikmodernismen. Hennes närvaro i Stockholm är därför inte bara en hyllning till en enskild tonsättare, utan också en påminnelse om hur djupt sammanflätad den nordiska och den franska musiktraditionen har varit genom historien. Från Roman Holiday till den nordiska skolans egna pionjärer – utbytet har varit ständigt pågående och har berikat båda sidor.

Att festivalen nu inleds med en konsert som fått kritikerna att tala om både dans och havsdramatik är lovande för vad som komma skall. Tonsättarfestivalen 2026 präglas av ambition och ett tydligt fokus på kvalitet framför kvantitet. Och när Konserthuset och en av världens mest särpräglade tonsättare möts i samma rum, händer något som är större än summan av delarna – en påminnelse om att hundra år av musikhistoria fortfarande har nya berättelser att berätta.