Johanna Frid är fortfarande rolig men true crime-formen håller inte hela vägen

Johanna Frids tredje roman ”Marianne?” har utkommit på Albert Bonniers förlag, och den har redan väckt stor uppmärksamhet. I en längre recension i Dagens Nyheter beskriver Åsa Beckman boken som ett löftesrikt men inte fullt lyckat verk. Romanen, som omfattar 232 sidor, är författarens första sedan debuten ”Nora eller Brinn Oslo brinn” från 2018, vilken belönades med DN:s Kulturpris, och den uppmärksammade uppföljaren ”Haralds mamma” från 2023.

Berättelsen tar sin utgångspunkt i ett familjefotografi. En flicka i rutig klänning med vit krage är uppställd mellan sina föräldrar. Familjen bor i Dunedin, Florida, men kommer att omkomma i en mordbrand i sitt hus – något som läsaren tidigt får veta. Huvudpersonen Eric Swenson, en journalist med måttliga framgångar på en amerikansk radiostation, skärskådar bilden och funderar över hur en familj som älskar varandra egentligen ser ut. Frågeställningen löper som en röd tråd genom hela Frids författarskap, enligt Beckman: hur kan människor välja familjer, förhållanden och äktenskap, och hur får de dem att fungera?

Flickan på fotografiet har ett rött födelsemärke format som ett hjärta. Samma födelsemärke har Eric Swensons tvillingsyster. De två barnen adopterades bort till var sin familj som nyfödda. I en reportageserie vill Eric ta reda på vem flickan – Marianne – var, och han är redan i tankarna på att kamma hem priser för projektet. Sökandet för honom tvärs över USA, från barer till skönhetssalonger, och längs vägen möter han människor med vitt skilda bilder av Marianne. Så småningom blir det allt tydligare att hon aldrig omkom i den mystiska branden. Titeln, med frågetecknet, är enligt Beckman befogad: vem är hon egentligen?

Romanen lånar berättargrepp från true crime-vågen, med cliffhangers, inlagda vittnesmål och välkomponerade berättarbågar. Det är ett grepp som ligger i tiden – true crime är en av de snabbast växande genrerna inom såväl poddar som tv-serier – och Frid använder den för att diskutera samtidens besatthet av att konstruera berättelser om människor: i dokumentärer, nyheter och reklam talas det ständigt om narrativ. Eric gör det också, när han försöker foga in den undanglidande Marianne i en sammanhängande historia. När hon äntligen själv får komma till tals i romanen sker det dock i lösa fragment – spretiga meningar som speglar hur människor i verkligheten faktiskt är.

Språket i romanen får genomgående beröm i recensionen. Beckman framhåller dess pregnans och oväntade poetiska drag. Hon lyfter fram hur Mariannes mörkbruna hår ”glänste som en välryktad ponny, dekorerad med prisrosetter” och hur hennes födelsemärke var ”rött som brandbilar eller övermogna tomater”. Likaså lyfts den dråpliga karakteristiken av människor fram – inte minst Erics flickvän Luisa, som yogar, läser Joan Didion, handlar på Bondens marknad, dricker öl från mikrobryggerier och älskar rescuehundar. Det är en exakt samtida självbild som Frid skickligt skärskådar.

Ändå menar Beckman att ”Marianne?” inte är en fullt lyckad roman. Samtidigt som Eric följer spåren efter Marianne för boken en metadiskussion om berättelser som ibland framstår som ironisk, ibland som allvarligt menad. Det blir, som hon skriver, för spritt och sporadiskt. Inte heller tanken på familjen som ytterligare en ”berättelse” får den fördjupning den behöver. Bokens skarpaste punkt är kanske ändå när FBI-agenten Jane Rizzo avfärdar hela familjetanken: ”Vi är inte våra familjer… Vi har inte valt dem. Vi behöver inte välja dem.”

Trots invändningarna avslutar Beckman med en förhoppning om att fortsättningen på det löftesrika författarskapet kommer att ge fler skarpsynta berättelser. ”Marianne?” är en ambitiös genrebrytning i ett litterärt landskap där gränsen mellan fakta och fiktion allt oftare undersöks. Recensionen har väckt stort intresse, och romanen bedöms redan som ett av höstens mer omskrivna skönlitterära verk i Sverige. Boken ges ut av Albert Bonniers förlag, som därmed fortsätter att satsa på ett av de mest uppmärksammade unga författarskapen i Norden.