Säverman: Varning för eldiga blickar och brandfarlig film

Ett reportage i Sveriges Radio Ekot har satt ljuset på en av de svåraste frågorna inom svensk filmvård: hur man tar hand om filmer som spelades in på nitratfilm. Materialet är starkt brandfarligt och kan i värsta fall självantända. För att skydda både rullarna och omgivningen krävs särskilda förvaringsutrymmen med kontrollerad temperatur och luftfuktighet. Det gör bevarandet både tekniskt avancerat och dyrt.

Nitratfilm var standard under flera decennier. Den består av celluloid och är kemiskt instabil, vilket innebär att den bryts ner med tiden. Rullar som ser välbevarade ut kan ändå vara farliga att hantera. En brand i nitratfilm går snabbt och är svår att släcka. Därför har filmarkiven byggt upp särskilda rutiner för att hantera det gamla materialet.

Internationellt har arbetet med att rädda nitratfilm pågått i decennier. Redan under 1950-talet började flera arkiv kopiera över rullarna till säkrare filmbaser. Senare har digitala kopior tillkommit som komplement. Men originalmaterialet måste ändå bevaras, och det kräver långsiktiga lösningar. Under stumfilmstiden märktes risken även i biohusens arkitektur. Maskinrummen byggdes ofta som små fästningar med rejäla väggar och egna utomhustrappor. Maskinisten bar rullarna till projektorn genom en separat ingång och visade filmen genom en glugg i väggen in till salongen. På så sätt skonades publiken om något började brinna. Det var ett jobb som krävde precision, särskilt eftersom rullarna kunde behöva bytas mitt i en föreställning.

Att det finns ett glapp mellan teknik och konst blev tydligt i Ekot-inslaget, som illustrerades med ett ljudklipp ur Ingmar Bergmans ”Smultronstället”. Filmen, med premiär 1957, spelades in på nitratfri film. I klippet hörs Victor Sjöström, skådespelaren och regissören som under stumfilmstiden stod bakom flera av de nitratbaserade verk som dagens arkiv arbetar med. Ett exempel är ”Körkarlen” från 1921. Sjöström var en av de svenska filmskapare som tidigt fick internationellt erkännande, och hans verk är centrala i berättelsen om den svenska stumfilmens guldålder.

Att just ”Smultronstället” fick illustrera nitratfilmens problem kan vara en slump. Men det säger något om hur ljud och bild har använts i svensk film. Sällan har särskilt stor vikt lagts vid att ljudmiljön ska stämma med handlingens geografi. I stället har musiken och ljudet ofta använts för att skapa stämning, även när den krockar med det som syns på duken.

Ett färskt exempel finns på bio. En ny svensk komedi utspelar sig i italienska Piemonte, en region känd för tryffel, vin och böljande landskap. Huvudrollen i handlingen har en italiensk tryffelhund som hittar stora mängder tryffel åt en grupp pensionärer. En italiensk granne blir missnöjd, och tillvaron blir både ljuv och besvärlig. Filmen avslutas med ett mäktigt musiknummer ur Carmen, Bizets franska opera vars handling är förlagd till Spanien. Det hindrar inte berättelsen, men det visar att filmmusiken rör sig fritt över nationsgränserna.

Den svenska filmhistorien är full av liknande exempel. Genom åren har utländska klassiker gärna fått höja stämningen, även när bilden visat svenska miljöer. Kravet på autenticitet har ökat i dag, men traditionen lever kvar och uppfattas sällan som störande.

Bakom dessa kulturella utflykter ligger en större fråga om resurser. Filmarkiven har länge kämpat med material som hotas av kemisk nedbrytning och platsbrist. Digitaliseringen har underlättat, och intresset från streamingtjänster och visningsplattformar har skapat en efterfrågan på restaurerade klassiker. Det ger det gamla materialet ett nytt kommersiellt värde. Men varje digitalisering kräver tid, expertis och pengar. Arbetet med att gå igenom alla rullar är långsamt.

De senaste åren har restaurerade äldre filmer dessutom fått en tydlig plats på biografer och festivaler. Klassiska svenska titlar har visats i nyutgåvor både i Sverige och utomlands, och intresset från en yngre publik har ökat. Den glödande sol som en gång kunde antända nitratfilmen är inte längre samma hot. Däremot pågår ett ständigt arbete med att säkra materialet – både genom rätt förvaring och genom att göra filmerna tillgängliga för forskare, filmskapare och publik. Utan dessa insatser riskerar stora delar av den tidiga svenska filmhistorien att försvinna, inte i en brand utan genom att tiden helt enkelt rinner ut.