Modigt och poetiskt om vardagen i skolans korridorer

Svenska läsare får en ovanlig läsupplevelse i Moa Backe Åstots nya roman ”Det är om dig jag skriver”. Utgiven på Rabén & Sjögren riktar sig boken till läsare från tolv år och uppåt, men erbjuder en litterär form som sticker ut i utbudet för unga.

Vid en första anblick känns berättelsens grundpremiss bekant: en bokslukande och pianospelande huvudperson som förälskar sig i en av skolans mest populära elever. Mot alla odds börjar dessa två ungdomar närma sig varandra, och händelseförloppet följer i stora drag ett mönster som läsare av ungdomsromantik känner igen.

Men här tar likheterna med traditionella ungdomsromaner slut. Backe Åstot har valt ett ovanligt grepp genom att berätta hela historien i andra person. Berättarjaget vänder sig genomgående till ett ”du”, vilket skapar en ovanlig intimitet där läsaren indirekt görs till huvudperson. Denna närhet förstärks ytterligare av att ingen av huvudpersonerna tilldelas ett specifikt kön, vilket ger läsaren utrymme att själv fylla i detaljerna.

Den mest iögonfallande skillnaden är dock romanens form – hela berättelsen presenteras som en lång, orimmad dikt. Med ett minimalistiskt och effektivt språk skildras vardagen i skolkorridorerna, hierarkierna i klassrummet, betydelsefulla blickar och händer som nästan, nästan vidrör varandra.

Detta är ett oväntat stilval från Backe Åstot, som tidigare uppmärksammats för helt andra kvaliteter. I hennes prisbelönta debutroman ”Himlabrand” från 2021 skildras samisk kultur, nedärvda trauman och homosexualitet med ett rikt och detaljerat språk. I hennes andra roman ”Fjärilshjärta” (2023) återvände författaren till Norrbotten för att berätta om en flickas försök att återta den lulesamiska som hennes föräldrar förlorat kontakten med.

I ”Det är om dig jag skriver” saknas dessa kontextuella förankringar nästan helt. Här finns ingen tydlig lokalfärg, rekvisita eller detaljrikedom. I stället möter läsaren en ren kärlekshistoria som får kraft genom sin avskalade form.

Som poesi betraktad är texten bitvis ojämn. Vissa rader bär på en skönhet som stannar kvar hos läsaren, medan andra kan uppfattas som banala. Men berättelsen som helhet väcker en nyfikenhet som får läsaren att vilja återvända till texten, för att upptäcka allt som döljer sig mellan raderna.

För bokens primära målgrupp – högstadieungdomar – kan denna läslust vara ovärderlig. Just frånvaron av tydliga identitetsmarkörer kan också vara en styrka i denna åldersgrupp, där många söker efter berättelser att spegla sig i utan att begränsas av förutbestämda kategorier.

Detta gör romanen potentiellt till ett utmärkt val för klassrumsläsning. Den är lättillgänglig trots sin ovanliga form, engagerande genom sin direkta tilltal, och öppen för tolkning på ett sätt som främjar identifikation oavsett läsarens bakgrund.

Backe Åstot visar genom detta formexperiment att hon inte är rädd att utforska nya litterära landskap. Efter två romaner med stark regional och kulturell förankring tar hon nu ett kliv i en annan riktning. Resultatet är en ungdomsroman som både följer och bryter mot traditionerna inom genren – en poetisk kärleksberättelse som låter läsaren bli en del av berättelsen på ett ovanligt direkt sätt.

Med ”Det är om dig jag skriver” befäster Moa Backe Åstot sin position som en av de mest intressanta rösterna inom svensk ungdomslitteratur – en författare som vågar utmana både sig själv och sina läsare med oväntade berättartekniker.