Den internationella fotbollen har de senaste åren alltmer närmat sig auktoritära regimer och antidemokratiska krafter, något som står i skarp kontrast till sportens grundläggande värderingar om regelbaserad ordning och kollektivt samarbete. Detta framgår av en aktuell analys som granskar hur fotbollens ledande företrädare allierar sig med kontroversiella politiska ledare och odemokratiska stater.

Efter fotbolls-VM 2014 i Brasilien kom kritik från den amerikanska yttersta högern som menade att fotbollen var en oamerikansk verksamhet, alltför europeisk och liberal i sin starka idé om regelbaserad ordning. Man hävdade att sportens beroende av lagets samlade insats framför individuella prestationer uttryckte en suspekt kollektivism. Även det faktum att matcher ofta slutade oavgjort sågs som problematiskt, då det inte tydligt sorterade vinnare från förlorare på det sätt som det libertarianska konkurrenssamhället krävde.

Ett decennium senare, mitt under Donald Trumps andra presidentperiod, har bilden förändrats dramatiskt. Den internationella fotbollen har i förfärande utsträckning lierat sig med samtidens antidemokratiska strömningar. Odemokratiska stater står som värdar för stora internationella turneringar, och ledande klubbar ägs allt oftare av oligarker som byggt sina förmögenheter under auktoritära regimers beskydd.

Fifas ordförande Gianni Infantino har särskilt uppmärksammats för sina kontroversiella relationer till auktoritära ledare. När Trump inte fick Nobels fredspris valde Infantino att ge honom ett nyuppfunnet fredspris i den internationella fotbollens namn. Infantino har själv mottagit en rysk Vänskapsorden från Vladimir Putin och har under det pågående anfallskriget mot Ukraina propagerat för att sanktionerna mot Ryssland ska hävs, så att ryska lag kan delta i internationella tävlingar.

Inför det kommande världsmästerskapet i fotboll, som delvis arrangeras i USA, framträder en tydlig paradox. Trump själv verkar förstå mer av det inställsamma smickret från fotbollens företrädare än av själva spelet. Den amerikanske presidenten föredrar istället brutala kampsporter som MMA, vilka är väsentligen regellösa och avspeglar en retorik om den starkes rätt.

När USA:s självständighets 250-årsjubileum ska högtidlighållas i sommar sker det bland annat med att presidenten firar sin födelsedag med en MMA-kamp i Vita husets trädgård. Detta ses som ett uttryck för den vulgarisering av den politiska makten som kommit att känneteckna presidentens ledarstil.

Den brittisk-zimbabwiske komikern Munya Chawawa har konstaterat hur Trumps demagogiska vokabulär sedan länge tycks hämtad från amerikansk kommersiell fribrottning. Denna utmärks av tre komponenter: överdrift, baktaleri och så kallad kayfabe. Trump presenterar ständigt sig själv som den främste presidenten någonsin och omger sig med anhängare som prisar honom, samtidigt som motståndare förlöjligas med tillmälen som ”Sleepy Joe” och ”Crooked Hillary”.

Konceptet kayfabe är särskilt betydelsefullt för att förstå samtidens politiska klimat. I fribrottningsvärlden innebär det att följarna bortser från att matcherna är ren iscensättning. På liknande sätt tycks Maga-rörelsens anhängare ha en faktaallergi och vänder bort blicken från det man innerst inne inser: att matchen är riggad. I världspolitiken speglas detta när globala system av avtal och institutioner ifrågasätts till förmån för stormakternas intressesfärers primat.

Trots denna utveckling rymmer fotbollen fortfarande något hoppfullt. På fotbollsplaner världen runt återskapas idén om civiliserade möten mellan skilda viljor, något som liknar det demokratiska samtalets grundläggande princip. Den sidan av fotbollen som har sin grund i småungars lek, buren av barnets djupa regelförståelse och rättskänsla, visar att även mitt i det största kommersiella spektaklet kan samma känsla av genuint lustfylld lek uppstå som i grusplanernas och bakgårdarnas möten mellan spontant hopsatta knattelag.

I en värld där våra liv allt oftare kontrolleras av monopolliknande marknader, techföretagens algoritmer och auktoritära regimers manipulationer, påverkas naturligtvis även fotbollen. Oligarkernas fantasisummor pumpas in i lag och auktoritära stater använder sporten för att rentvätta sina anseenden. Men gång efter annan kan vi se hur det på pappret oslagbara elitlaget besegras av en kollektiv insats genom samarbete, spelidé och jublande leklust.

Det oberäkneliga hos fotbollen visar att världen inte förlorat sin förtrollning, trots alla tvärsäkra påståenden om mätbarhet och förutsägbarhet. Den alltmer förhärskande föreställningen att rå styrka inte bara är detsamma som makt utan även ger rätt till makt, bestrids av fotbollen genom att visa att varje skeende rymmer något vi inte förfogar över.

Det sägs ofta att vi lever i en polariserad tid, vilket både är sant och osant. Många politiska företrädare uppvisar en stelbent samsyn i många frågor, så att valet mellan dem kan framstå som en fiktion. Däremot finns i debattklimatet och på sociala medier en skenande polarisering som inte väjer för skamlöst förakt för motståndaren, rena lögner och fuskspel.

Den internationella fotbollen må omges av en cyniskt genomkommersialiserad struktur, men det som sker på planen visar oupphörligt att en regelbaserad ordning är den absoluta förutsättningen för att spelet ska kunna fungera. Detta påminner oss om att det är likadant med demokratin. Den demonteras allt oftare runt om i världen genom kringskuren media, auktoritära krafters tystnadskultur och iskalla nationella egenintressen.

Men i demokratins mitt finns medborgarna. Liksom spelarna på planen var och en har ansvar för att spelet fungerar, är det medborgarnas ansvar att hålla liv i det öppna samtalet och respekten för den andre. Fotbollen blir därmed både en spegel av vår tids demokratiska utmaningar och en påminnelse om de grundläggande värderingar som fortsatt behöver försvaras.