Nina van den Brink debuterar som romanförfattare med ”Flickor”, en bok som utspelar sig under 1970-talets andra hälft och följer en flicka som växer upp i Hälsingland. Van den Brink, som 2022 tilldelades Augustpriset för sin fackbok ”Jag har torkat nog många golv” om städerskan och författaren Maja Ekelöf, tar nu steget över till skönlitteraturen med en berättelse som både väcker nostalgi och belyser allvarliga samhällsfrågor.

Romanen utspelar sig mellan 1973 och 1980 och handlar om Lollie, en flicka som flyttar från Stockholmsförorten Kärrtorp till ett litet samhälle i Hälsingland när hennes far får jobb på den lokala fabriken. Det är en tid av upptäckter och vidgade vyer för huvudpersonen, som möter sin nya vän Eden och tillsammans upplever sommarlov, lek och den tilltagande känslan av att livet och världen öppnar sig.

Van den Brink lyckas skapa en närgången och sinnlig barndomsskildring som förflyttar läsaren till 1970-talet. Det är inte bara genom de uppenbara tidsmarkörerna som sockiplast, hubbabubba eller tv-serien ”Onedinlinjen” som tidsandan fångas, utan framför allt genom författarens förmåga att gestalta den där speciella känslan av vidgande som följde med att vara barn och växa upp under denna period. Romanen förmedlar upplevelsen av hur det kändes när världen pö om pö blev större, när livet verkligen började.

En av romanens styrkor är skildringen av barnagemenskapen. Van den Brink fångar på ett träffsäkert sätt den där sammanhållningen som uppstår bara genom att man växer upp tillsammans, går i samma klass och delar vardagen, oavsett hur komplicerade eller frånvarande relationerna till vissa av gruppens medlemmar än må vara. Det är en gemenskap som inte alltid är vald men som ändå präglar uppväxten djupt.

Men under ytan av sommarlekar och barndomsidyll lurar också mörkare krafter. Romanen skildrar jämnåriga pojkars våld och äldre mäns övergrepp, både i den egna närmiljön och genom rapportering i pressen. Varje del av boken inleds med icke-fiktiva tidningsartiklar om mäns våld mot flickor och kvinnor, vilket sätter de personliga berättelserna i ett större samhällsperspektiv.

Lollie och hennes tjejkompisar skolas in i faran, och denna inskolning består till obehagligt stor del av lärdomar om vad de inte ska göra, inte vara, inte signalera. Det är en insocialisering i en verklighet där flickor och kvinnor ständigt måste ta hänsyn till potentiella hot, en tematik som fortfarande är höggradigt aktuell.

Trots romanens många kvaliteter finns det också invändningar. Berättelsen beskrivs som en ”medhårsroman” – en bok som bekräftar snarare än utmanar läsarens förväntningar. Skildringen innehåller bekanta inslag från flickors uppväxt: svartsjukedramer kring bästisen som plötsligt blir nära med någon annan, stulna snapsar från föräldrarnas förråd, oro över bröst som växer i olika takt jämfört med klasskompisarnas.

Dessa element är visserligen vanligt förekommande i verkligheten och van den Brink gestaltar dem på ett trovärdigt och levande sätt utan att förfalla till rena klichéer. Författaren verkar åstadkomma precis vad hon ville åstadkomma med boken. Men frågan uppstår: räcker det?

Det förutsägbara innehållet innebär inte nödvändigtvis att romanen är dålig, men den saknar det där elementet av överraskning som kan få läsupplevelsen att lyfta. Den hisning i magen som uppstår när språk förmedlar något oväntat, när något händer i läsningen som man inte visste kunde hända – det uteblir i ”Flickor”.

Detta reser en intressant litterär fråga: Måste en roman, liksom allt annat, vara ”nyheter”? Kan den inte få vara ett ytterligare tillägg i en lång tradition? För många läsare kommer van den Brinks skickliga skildring av 1970-talets barndom och den samtidiga belysningen av våldets närhet i flickors liv att vara mer än tillräckligt. Men för den som söker något som verkligen utmanar och förnyar kanske ”Flickor” trots sina kvaliteter inte når hela vägen fram.

”Flickor” av Nina van den Brink är utgiven på Norstedts och omfattar 353 sidor.