Ruggigt fascinerande bok om sorteringen av människor

Under senare år har debatten om den svenska skolans kunskapssyn ofta handlat om betyg, lärarbehörighet och digitalisering. Men i den nya boken ”Avbegåvad. En essäberättelse om arv och miljö” vänder sociologen Roland Paulsen på perspektivet – och ställer frågan vad som egentligen händer när ett barn lär sig att se sig själv som dum.

Boken, som ges ut på Albert Bonniers förlag, blandar personlig självbiografi med vetenskaplig analys. Paulsen växte själv upp i Yttermalung under 1990-talskrisen, där familjens getgård gick under till följd av höjda räntor. Förväntningarna från föräldrarna var tydliga: satsa på skolan och lämna den fattigdom de drabbats av. Men för Roland gick det dåligt i skolan – han förstod tidigt att han saknade det som krävdes för den framtid föräldrarna hoppades på.

Utifrån den personliga erfarenheten utvecklar Paulsen begreppet avbegåvning – en process där individen successivt lär sig att se sig själv som bristfälligt utrustad. Den delas in i fyra stadier: självtvivel, missmod, aversion och slutligen identifikation. När väl en människa accepterat bilden av sig själv som lågbegåvad, blir den bilden vägledande för hela livsvalet. Skolan väljs aktivt bort – den som aldrig deltar kan inte heller förlora.

Centralt i boken är också en granskning av de vetenskapliga grunder som ofta används för att motivera människors olika livsvillkor. Paulsen går igenom IQ-testens historia och visar hur dessa verktyg vuxit fram under långt ifrån vattentäta vetenskapliga former. Han ifrågasätter också den utbredda tilltron till neuropsykiatriska diagnoser som förklaring till att vissa människor, med rätt stöd, skulle kunna utvecklas långt mer än de tillåts göra.

En av bokens stora förtjänster är hur den väver samman individens berättelse med en samhällsstruktur där människor sorteras redan i unga år. Paulsen menar att denna sortering får konsekvenser långt bortom den enskilda skolprestationen. Det handlar om en kunskapsmässig och social snedvridning där samhällsgrupper fastnar i en föreställning om att deras begåvning är medfödd och oföränderlig.

Samtidigt väcker boken viktiga frågor om ansvarsfördelningen i samhället. Är det skolans uppgift att förbereda alla elever för högre studier – eller ska den även se till att ge alla en chans att utveckla det som faktiskt kan utvecklas, oavsett bakgrund?

Recensenter har tidigare påpekat att Paulsens politiska slutsatser väcker starka känslor. Kritikerna menar att han förenklar ett komplext kunskapsfält. Bokens stöd för idén att alla människor – givet rätt förutsättningar – kan utvecklas utöver sina förutsättningar, har dock av många beskrivits som en välgörande motvikt till en alltmer utbredd syn att intelligensen är medfödd, statisk och mätbar.

Utgivningen från Albert Bonniers förlag har också fått en bredare betydelse. Den sätter fokus på pågående forskning kring begåvningsutveckling och tidiga barndomsinsatser – ett ämne som rymmer allt från pedagogiska metoder till arbetslivets krav och arbetslöshet.

Bakgrunden är mänsklig – och därför skulle den vara intressant även utan de teoretiska resonemangen. Paulsen skriver fram skörheten hos ett barn som för tidigt tvingas inse att insatsen i skolan aldrig är fristående från familjens ekonomiska situation eller samhällets krav och förväntningar.

”Avbegåvad” är ingen oproblematisk bok. Den utmanar läsarens bild av allt från ärftlighet och social rörlighet, till vilket värde vi tillskriver utbildning, och vilka vi tror är värda att investera i. Men det är en angelägen påminnelse om att frågan om mänsklig utveckling alltför ofta handlar om makt, tillgång till resurser och vilka berättelser vi väljer att tro på.

För den som följt debatten om skolan och social rörlighet under det senaste decenniet, finns mycket att känna igen sig i. Men som samhällsdebattör är Paulsen som skickligast när han låter de teoretiska resonemangen växa ur det personliga – i berättelsen om pojken som ständigt fick höra att han inte var bra nog.