Säverman: Fram med hörapparaten, det är 80-årsfest igen

Allt fler svenskar fyller 80, och allt fler 80-årskalas blir följden. I ett nytt kåseri i Dagens Nyheter skildras företeelsen med värme och torr humor. Det som en gång var minuter och timmar blir år och årtionden, och när dessa årtionden ska summeras blir festen ett sätt att markera både tidens gång och gemenskapens betydelse.

Kåsören beskriver hur gästerna känner igen varandra under en blänkande skalle eller några vita hårtestar. Käppar och rullatorer trängs, hörapparater justeras och någon ropar ”tala i mikrofonen!” tills någon med hjälp av sina barnbarn lyckas förstå hur den moderna utrustningen fungerar. Stämningen är vänlig, men också präglad av åldrandets små hinder.

Bakgrunden är demografisk. Den svenska befolkningen lever allt längre, och antalet personer som är 80 år eller äldre har vuxit under hela efterkrigstiden. Det gör att 80-årsfester i dag är en normal del av familje- och föreningslivet. Samtidigt förändras villkoren för äldre: digitaliseringen har påverkat allt från vård till föreningsarbete, och många upplever att samhället numera kräver inloggningar och appar som sällan fanns när de var unga.

En av de mer träffsäkra iakttagelserna i kåseriet handlar just om föreningslivet. Många äldre väljer att lämna sällskap, föreningar och klubbar. Inte av brist på engagemang, utan för att kallelser och meddelanden skickas ut digitalt. Sekreterare och styrelsemedlemmar kan vara lika osäkra som medlemmarna, och möteskallelsen kommer ibland en dag efter att mötet redan ägt rum. Resultatet blir att flera väljer bort gemenskapen – trots att behovet av den sällan varit större.

Kåseriet gör också en resa genom svensk dryckeskultur. De som i år fyller 80 växte upp i en tid då varken mingel eller bubbel var en självklarhet. ”Skumpa” var ordet, och det syftade på fransk champagne för 27 kronor buteljen. Renat, den klassiska svenska vodkan, och akvavit, den kryddade skandinaviska spriten, hörde till en annan tradition – tillsammans med likör till kaffet och en sup till vickningen.

Sedan dess har vin etablerat sig som den vanligaste festdrycken i Sverige. Systembolagets försäljningsstatistik visar att vin länge har varit den dominerande kategorin, medan starksprit har minskat i betydelse. I kåseriet konstateras att druvan löser gamla tungors band. Det är också då minnet plötsligt kan återvända – om än i fragment. Man minns kanske inte hur gamla barnbarnen är, men väl läraren från skoltiden för sjuttio år sedan.

Champagne förtjänar ett förtydligande i sammanhanget. Namnet är skyddat och får bara användas för mousserande vin från regionen Champagne i Frankrike. När priset var 27 kronor buteljen var begreppet betydligt mindre högtidligt. I dag har bubbel blivit en vanlig syn vid svenska högtider, och mousserande vin har vuxit från att vara en lyxvara till en återkommande festdryck. Förändringen speglar både höjd levnadsstandard och nya dryckesmönster.

Kåseriet påminner också om motboken, det personliga ransoneringskort för alkohol som infördes i början av 1900-talet och avskaffades 1955. Dagens 80-åringar hann aldrig uppleva motboken som vuxna; när den avvecklades var de fortfarande barn. Men systemet lämnade spår i den svenska dryckesdebatten och präglade synen på både njutning och kontroll under flera decennier. Deras generation växte i stället upp med rökning som vana, men också med en tid då allt fler slutade röka – en förändring som haft stor betydelse för medellivslängden.

80-årsfesterna har också en ekonomisk dimension. Blomsterhandlare, bagerier och restauranger märker av de stora födelsedagarna, och för Systembolaget är högtider och jubileum viktiga försäljningstillfällen. Allt eftersom antalet äldre ökar, växer också betydelsen av denna typ av firande. Samtidigt är kåseriet noga med att påpeka att festen inte behöver vara dyr för att vara lyckad. Det viktigaste är att vännerna dyker upp.

Men det djupaste allvaret i texten handlar om vad det innebär att bli gammal. ”Att bli gammal är inte roligt”, skriver kåsören. ”Men det är också det enda det inte är.” Det är ett uttryck för en hållning som många i den generation som nu fyller 80 känner igen sig i: en ovilja att klaga, men också en insikt om att åldrandet innebär förluster. Festen blir då ett sätt att hålla minnet och gemenskapen vid liv.

Samtidigt är 80-årsfirandet inte bara en privat angelägenhet. Det är en generationsmarkering. I kåseriet uppmanas de yngre att se fram emot ålderdomen, och de äldre påminns om att de en gång var unga. Det är en berättelse om kontinuitet – och om att 80-årsfesten, i all sin gaggighet och värme, är en av de viktigaste sociala sammankomsterna vi har.