Folkkära ”Småstadsliv” bjuder på klämda pungkulor och slappa spritskämt

Småstadsliv har gjort långfilm. Det är ett kliv från de korta sketcherna till ett format som ställer helt andra krav på berättande, dramaturgi och tempo. Men den första stora recensionen är allt annat än smickrande. Fredrik Sahlin skriver att filmens humor är ”förhistorisk dränghumor” och att han trodde att den var ”begravd sedan länge”.

Småstadsliv är ett svenskt humorkollektiv som under flera år byggt upp en publik med hjälp av sin patenterade sketchhumor – en blandning av karaktärskomik, igenkänning och absurda upptåg som ofta leker med småstadsnormer. Vardagen är central i deras material, men den behandlas sällan stillsamt. I stället förstärks typiska svenska situationer genom överdrifter, platta repliker och ibland burleska inslag. Den stilen har fungerat väl i kortformatet, där en idé kan presenteras och avslutas på några minuter. Frågan är om den bär en hel film.

Fredrik Sahlin är inte ensam om att vara tveksam. Filmhistorien innehåller många exempel på humorgrupper som försökt flytta sketcher till bioduken men misslyckats. Det som gör en sketch effektiv är ofta dess koncentration: en situation byggs upp och får sin poäng precis när publiken börjar ana vart den är på väg. I en långfilm måste den typen av ögonblick fogas samman, ges en dramaturgisk båge och bära genom flera akter. Då kan det som var charmigt i kort form i stället bli tröttsamt.

Begreppet dränghumor, som Sahlin använder, är kopplat till en äldre svensk komiktradition där drängen ofta var en symbol för oborstade instinkter, enkelhet och en råare form av skratt. Sahlins poäng är att den traditionen länge varit frånvarande i samtida svensk humor och att Småstadslivs film försöker väcka den till liv utan att tillföra något nytt. Han ifrågasätter därmed inte bara själva utförandet utan också den humoristiska grunden.

Den svenska filmmarknaden är en tuff arena för komedier. Biobesöken minskar, särskilt bland yngre publik, och många filmer konkurrerar med streamingtjänster som erbjuder samma typ av underhållning i hemmet. Samtidigt vågar svenska producenter satsa på komedi, eftersom genren fortfarande kan locka bred publik när den träffar rätt. Ett etablerat namn som Småstadsliv innebär en fördel: det finns redan en fanskara som är nyfiken på filmen. Men det innebär också en risk, eftersom de starkaste reaktionerna ofta kommer från dem som har en relation till originalmaterialet.

Sahlin är en röst bland många, och biopubliken har alltid haft förmågan att bortse från kritiker. En komedi som träffar rätt i stunden kan överleva dåliga recensioner. Men debatten visar att den svenska humorindustrin rör sig i en ny riktning. Det räcker inte längre att vara rolig i korta avsnitt; man måste behärska hela filmformatet. För Småstadsliv blir långfilmen både ett bevis på genreposition och en prövning av dess hållbarhet. Hur den klarar prövningen är nu upp till publiken och resten av kritikerkåren.