Zurbarán-kulten når nya höjder på Louvren i Paris

Louvren i Paris visar just nu en omfattande utställning med Francisco de Zurbarán (1598–1664), den spanske barockmålare som under lång tid stått i skuggan av sina samtida kollegor. Utställningen, som tidigare visats på National Gallery i London och nu kommit till Paris i omarbetad form, har fått starka recensioner och bekräftar den pågående omvärderingen av konstnären.

Zurbarán har genom åren kallats både urkubist och protosurrealist, och sedan slutet av 1980-talet har ny forskning och en rad utställningar bidragit till ett kraftigt ökat intresse för hans måleri. När National Gallery i somras visade 50 av hans verk tillsammans med 15 målningar av beundrare som Édouard Manet, Pablo Picasso, Juan Gris och Salvador Dalí, beskrevs utställningen som en av de bästa någonsin.

Utställningen på Louvren inleds med motivet ”Veronikas svetteduk”, ett klassiskt kristet tema som Zurbarán målade vid flera tillfällen. En tidig version ingår i Nationalmuseums samlingar i Stockholm. Den sena versionen, som hänger vid ingången, visar den vita linneduken med ett subtilt antytt avtryck av Jesu ansikte, återgivet med närmast fotografisk skärpa och ett utpräglat sinne för tygets veck och textur.

Bredvid utställningen visas en mindre exposé med samtida polykrom skulptur från 1600-talet. De parallella presentationerna syftar till att ge en kontext till den spanska guldåldern, en period då konstlivet gynnades av de rikedomar som skeppades från kolonierna i Amerika till Sevilla i Andalusien. Zurbarán var verksam i staden i över tre decennier, där den katolska kyrkan var en dominerande beställare av såväl altartavlor som kyrklig utsmyckning.

I det första rummet dominerar en monumental korsfästelsescen från 1627, ett nästan tre meter högt verk som visar den unge konstnärens redan fullt utvecklade skicklighet. Den muskulösa kroppen är skulpturalt gestaltad mot en kolsvart bakgrund, och det draperade tyget skimrar i punktbelysningen. Redan här framträder det som skulle bli Zurbaráns kännetecken: en unik blandning av religiös mystik och knivskarp naturalism.

En återkommande detalj i målningarna är konstnärens signatur på skrynkliga lappar, ett illusionistiskt grepp som blev något av ett signum. I samma sal finns också ”Sankt Sérapions martyrdöd”, där helgonet skildras upphängd i rep med huvudet fallande åt sidan, klädd i en flödande vit ordensdräkt i stilla ljusdunkel.

Utställningen är inledningsvis kronologisk. I de tidiga verken syns hur konstnären snabbt tog sig an komplexa kompositioner med stora följen kring helgonfigurer. Koloristiskt briljerar han med lysande röda, lila, senapsgula och himmelsblå färgfält.

1634 kallades Zurbarán till hovet i Madrid för att bidra till utsmyckningen av det nya kungliga palatset, sannolikt genom förmedling av hans ungdomsvän Diego Velázquez. Där utförde han bataljmålningar och flera verk med den grekiske hjälten Herkules. Ett nyupptäckt verk från denna period, ett enormt huvud på 2,5 meter med genomborrande blick, är en av utställningens höjdpunkter.

Den andra delen av utställningen är mer tematiskt organiserad och fokuserar på isolerade figurer mot mörka bakgrunder. Här märks Zurbaráns förkärlek för kvinnliga helgon, som han klädde i exklusiva dräkter och avbildade med en närvaro som är både jordnära och övernaturlig. Mitt emot hänger porträttet av Velazques de Lara med sin bisarra rustning, där surrealistiska ansikten pryder knäskydden och hjälmen.

Sevilla drabbades av ett förödande pestutbrott åren 1647–1652, som dödade uppskattningsvis en fjärdedel till hälften av stadens befolkning. Epidemin blev ett dråpslag för såväl stadens välstånd som för Zurbarán personligen, och när han återupptog måleriet var stilen mjukare och mer nyanserad, till viss del påverkad av den yngre konkurrenten Bartolomé Esteban Murillo. 1658 flyttade han till Madrid i jakt på nya uppdrag, men vid sin död 1664 var han utblottad och i det närmaste bortglömd.

Utställningens avslutande del behandlar Zurbaráns postuma inflytande, särskilt på konstnärer i Paris. Detta hängde samman med de plundringar av Sevilla som Napoleons armé genomförde i början av 1800-talet. De franska modernisterna fastnade för hans skulpturala måleri, avskalade kompositioner och mystiska stämningar. Att utställningen visas i Napoleonsalen i Louvren är en historisk ironi, men som konstupplevelse är den desto mer minnesvärd.