Rasande pojkkejsare tvingar eliten till förnedringsritualer

”Caligula” på Kulturhuset Stadsteatern: En uppsättning som fångar publiken – men förlorar sig i filosofin

Albert Camus klassiska drama ”Caligula” har nu fått en ny uppsättning på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm. Pjäsen, som skrevs i slutet av 1930-talet och hade urpremiär 1945, räknas som en av existentialismens viktigaste teatertexter. I regi av en ny ensemble gestaltas den romerske kejsarens despotiska styre och hans destruktiva jakt på absolut frihet – ett ämne som fortfarande förmår engagera och beröra.

Uppsättningen har väckt stor uppmärksamhet redan innan premiären, inte minst på grund av verkets aktualitet i en tid där maktmissbruk och politisk extremism återigen diskuteras flitigt i den offentliga debatten. Kulturhuset Stadsteatern har under flera år etablerat sig som en av Sveriges ledande scener för klassisk och samtida dramatik, och valet av just ”Caligula” signalerar en ambition att ta sig an existentiella frågor med hög politisk laddning.

En föreställning som fångar – men tappar greppet

DN:s recensent Samuel Levander beskriver hur uppsättningen effektivt förmår suga in publiken i den mörka och klaustrofobiska värld som Camus byggde upp. Den visuella gestaltningen, ljussättningen och skådespelarinsatserna samverkar för att skapa en stämning som är både obehaglig och fascinerande. Publiken dras in i kejsarens sinnesvärld där gränserna mellan rationalitet och galenskap suddas ut.

Men trots att föreställningen inledningsvis fångar sin publik, menar Levander att den tappar kraft när scenens dueller blir alltför filosofiska. Där Camus text rymmer en inneboende spänning mellan den nakna makten och de abstrakta idéerna om frihet och meningslöshet, blir dialogerna i denna uppsättning stundtals för cerebrala. Den dramatiska nerven när karaktärerna konfronterar varandra förlorar sig i resonemang, vilket gör att tempot sjunker och den emotionella laddningen avtar.

En text om maktens gränslöshet

”Caligula” skrevs som en del i en cykel av verk som kom att definiera Camus författarskap, tillsammans med bland annat ”Främlingen” och myten om Sisyfos. Pjäsen skildrar den romerske kejsaren som efter sin systers och älskares död drabbas av insikten att världen saknar mening. I sin sorg och ilska beslutar han sig för att leva ut konsekvensen av denna insikt genom att utöva sin makt utan några som helst begränsningar.

Verket behandlar teman som fortfarande är centrala inom både filosofi och politisk teori: Vad händer när en individ får absolut makt? Är frihet möjlig utan ansvar? Och var går gränsen mellan upplysning och destruktivitet? Camus utforskade dessa frågor mot bakgrund av mellankrigstidens politiska kaos, men textens relevans har visat sig bestående – något som inte minst den aktuella uppsättningen tydliggör.

En etablerad scen med publikfrieri i fokus

Kulturhuset Stadsteatern har under senare år satsat stort på att göra klassisk dramatik tillgänglig för en bred publik, ibland med nyskrivna bearbetningar och moderna tolkningar. Scenen har blivit en mötesplats där etablerade regissörer och unga förmågor samsas, och där publiken ofta bjuds på uppsättningar som utmanar både form och innehåll.

Att valet föll på just ”Caligula” kan ses som en del av en bredare trend inom svensk teaterscen, där existentiella och politiskt laddade klassiker görs aktuella för en samtida publik. Tidigare säsonger har bland annat innefattat uppsättningar av Sartre, Strindberg och Euripides – verk som alla ställer frågor om människans villkor och samhällets strukturer.

Recensenten Samuel Levanders omdöme är blandat: uppsättningen är sevärd och lyckas skapa en stark atmosfär, men den når inte riktigt ända fram. När det filosofiska tar över på bekostnad av det sceniska dramat, tappar föreställningen den puls som krävs för att verkligen beröra. Det är en kritik som pekar på en svår balansgång – att gestalta idéer utan att förlora det mänskliga och det kroppsliga i teatern.

För den teaterintresserade finns det ändå mycket att hämta i denna uppsättning, inte minst i fråga om skådespeleri och scenografi. Men som helhet lämnar den åskådaren med en känsla av att något viktigt saknas – en sista scenisk upplösning som hade kunnat lyfta helheten till den nivå som Camus text förtjänar.