Ledare: Att utmåla miljardärer som skurkar gör inte Sverige bättre

Sverige kan få en miljardärsskatt. Vänsterpartierna har under flera år drivit kravet, och frågan har fått nytt liv i den ekonomiska debatten. Förslaget handlar om att beskatta de allra rikaste med en särskild förmögenhetsskatt, något som Sverige avskaffade redan 2007.

Bakgrunden är en internationell trend med växande inkomstklyftor och ett ökat fokus på kapitalbeskattning. I Sverige har vänstern pekat på att de rikaste blivit rikare samtidigt som välfärden behöver mer resurser. Förespråkare menar att en skatt på mycket stora förmögenheter skulle kunna tillföra staten betydande intäkter och minska skillnaderna. De framhåller också att miljardärer byggt sina förmögenheter med hjälp av utbildning, infrastruktur och rättssystem som alla betalas av skattekollektivet.

Kritiken är dock tydligt formulerad. I en ledartext i Dagens Nyheter ifrågasätts siffrorna som vänsterns skräckbild bygger på. Enligt ledaren är beräkningarna av hur mycket en miljardärsskatt skulle dra in högst osäkra. Erfarenheter från andra länder visar att sådana skatter ofta ger mindre i statskassan än vad man hoppats, eftersom förmögenheter är svåra att värdera och lätt kan flyttas över gränserna.

Sverige har en lång historia av förmögenhetsbeskattning. Skatten infördes redan i början av 1900-talet och fanns kvar i olika former fram till 2007, då den borgerliga alliansregeringen avskaffade den. Då var motivet bland annat att den drev kapital ut ur landet, motverkade entreprenörskap och träffade tillgångar som inte gav några löpande inkomster. Arvs- och gåvoskatten avskaffades några år tidigare.

Internationellt ser utvecklingen olika ut. De flesta EU-länder har valt bort den breda förmögenhetsskatten, men Norge och Schweiz har kvarvarande modeller. I Norge har skatten blivit allt mer omdiskuterad sedan flera välkända näringslivsprofiler valt att flytta, enligt uppgifter delvis för att minska sin skattebörda. Det har skapat en debatt om hur den norska modellen fungerar i praktiken. Frankrike ersatte 2018 sin allmänna förmögenhetsskatt med en skatt enbart på fastigheter, efter kritik mot att skatten stötte bort företagare och kapital.

För Sverige är frågan nära kopplad till synen på företagande och framtidens näringsliv. Under de senaste två decennierna har landet byggt upp en techsektor som tillhör Europas ledande, med företag som Spotify, Klarna, King och Mojang. Stockholmsregionen har flera gånger beskrivits som en av världens mest dynamiska startupmiljöer. Många av dessa företag har skapat stora förmögenheter åt grundare och tidiga investerare. En skatt som uppfattas som konfiskatorisk kan påverka var nästa generation entreprenörer väljer att bosätta sig. Riskkapitalet är internationellt rörligt, och länder som Schweiz, Storbritannien och USA tävlar med förmånliga skatteregler om både kapital och nyckelpersoner. Sverige kan inte ta sin position som innovationsland för given.

Motståndarna framför också en mer teknisk invändning: en förmögenhetsskatt tas ut på det sammanlagda värdet, oavsett om tillgångarna genererar någon inkomst. Den kan därför slå hårt mot företagare som har stora delar av sin förmögenhet i företag som ännu inte ger utdelning. Det kan tvinga familjeföretag att säljas eller belånas, något som knappast gynnar jobb eller investeringar.

I den svenska valrörelsen har vänsterpartierna försökt beskriva miljardärer som ett samhällsproblem. Ledaren vänder sig mot den bilden. Att utmåla rika som skurkar, skriver ledaren, gör inte Sverige bättre. Budskapet är att samhället behöver fler – inte färre – människor som vill skapa värde, bygga företag och anställa personal. Utan sådana människor blir det svårare att finansiera välfärden.

Miljardärsskatten har därmed blivit en av de mest laddade skattefrågorna inför valet. Den rymmer både frågor om rättvisa, skattepolitik och samhällssyn. Men enligt kritikerna vilar den på en förenklad bild av hur rikedom skapas – och på beräkningar som inte håller för en närmare granskning.