Lilian Sjölund: Han uttrycker tacksamhet till Sverige – men det är vi som ska tacka

Fotbollen har än en gång blivit en spegel för samhällsdebatten om svensk identitet och värderingar. När det svenska herrlandslaget vann sin första match i ett fotbolls-VM firade hela nationen tillsammans – från kyrkor till morgonöppna krogar. Den kollektiva euforin var påtaglig och folket stapplade lyckligt men trötta till sina arbetsplatser efteråt.

I Kungsträdgården i Stockholm och runtom i landet rådde VM-feber. Det var ett av de där sällsynta ögonblicken när politiska konflikter, rasism och partipolitiska gräl tycktes blåsas bort av den starka gemenskapen kring landslaget. Idrottens förmåga att ena människor visade sig återigen vara stark.

Ända sedan Sverigedemokraterna tog plats i riksdagen har begreppet svenskhet och svenska värderingar varit föremål för intensiv debatt. Under de senaste årens migrations- och integrationsdiskussioner har frågan aktualiserats ytterligare. Problemet är att definitionerna ofta förblir diffusa och de olika politiska lägren har skilda tolkningar. Detta skapar mer förvirring än klarhet och förstärker känslan av ”vi mot dem”.

Sverige har idag en nationaldag som ska stärka den gemensamma identiteten, men som år efter år väcker samma fråga: Vad är det egentligen vi firar? Gustav Vasas intåg i Stockholm? Införandet av regeringsformen? För de flesta svenskar är midsommarafton den helgdag som verkligen betyder något – en ledig dag där ljuset och den berusande grönskan ger en känsla av att vara unik.

Det svenska fotbollslandslaget framstår som ett Sverige i miniatyr. I truppen finns spelare med olika bakgrunder och ursprung. Där möts skilda språkliga tillhörigheter, sekulariserade och djupt troende. Långa och korta, blonda och brunögda. Det är en tydlig representation av det moderna Sverige.

För Yasin Ayari var matchen mot Tunisien särskilt speciell. Han är själv född och uppvuxen i Sverige, en Hagalundsson, men hans pappa kommer från Tunisien. Ayari gjorde det första målet i matchen men tonade ner sin glädje av respekt för sitt andra hemland. Sedan föll han på knä och satte tår, handflator och ansikte mot marken i en muslimsk böneställning kallad sajdah.

Därefter gjorde han ännu ett mål.

Det är troligt att denna symbolhandling inte övertygar Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna, som så sent som i våras hävdade att en muslim inte kan vara svensk. Yasins framgång och tydliga koppling till både sin svenska och tunisiska identitet utmanar direkt denna snäva definition av svenskhet.

I programmet ”Fotbollsresan” i Aftonbladet intervjuades Yasins pappa, Azzouz Ayari. Han framstår som en levnadsglad själ som oupphörligt uttrycker tacksamhet till Sverige och svenskarna. Han menar att hans son nu ska ge tillbaka något ”för alla köttbullar och potatismos i skolan”.

Men kanske är det snarare Sverige som ska tacka, oavsett hur fortsättningen av turneringen gestaltar sig för de blå-gula. Alla elitidrottare vet att det ibland blir vinst och ibland smärtsamma förluster. Det är en del av sporten.

Ett tydligt exempel på detta inträffade när Jimmy Durmaz i slutminuterna av Sveriges gruppspelsmatch mot Tyskland 2018 orsakade en frispark som ledde till tysk seger i matchens absoluta slutsekund. Durmaz översköljdes därefter av en rasistisk hat- och hotvåg av sällan skådat slag på sociala medier.

Men Durmaz svarade med ett tal som återgavs i hela världspressen. Landslaget höll hans rygg i ett unisont ”fuck racism”. Sverige framstod då inför världens ögon som en nation som inte accepterar rasism, en bild som är värd att bevara oavsett vad som händer på fotbollsplanen.

Fotbollen visar en väg framåt där mångfald och gemenskap kan samexistera. När landslaget spelar förenas svenskar med olika bakgrunder av en gemensam känsla och stolthet. Det är ett konkret exempel på hur integration kan fungera i praktiken, långt bortom politiska deklarationer och diffusa definitioner.

I en tid där identitetsfrågor skapar djupa politiska klyftor erbjuder fotbollen en påminnelse om vad som faktiskt kan ena en nation. Det är inte abstrakta begrepp eller historiska datum, utan gemensamma upplevelser och en känsla av att tillhöra något större än sig själv.