Max Hjelm: Är det verkligen polarisering som leder till våldsdåd?

I helgen blev USA återigen scenen för ett våldsamt politiskt angrepp när en beväpnad person försökte attackera den tidigare presidenten Donald Trump under en korrespondentmiddag i Washington. Gärningsmannen, som var utrustad med både gevär, pistol och kniv, hade enligt uppgifter riktat in sig specifikt på Trumpadministrationen. Incidenten, som snabbt avvärjdes av säkerhetsstyrkor, utgör ytterligare ett oroande exempel på det politiska våldet som alltmer präglar amerikansk politik.

Trump reagerade som väntat med att beskylla Demokraterna och deras retorik mot honom för att ha orsakat attacken. Men frågan är vad oppositionen egentligen förväntas göra i en demokrati – avstå från att kritisera en politisk ledare som öppet hotat demokratiska institutioner och vars politik har haft allvarliga konsekvenser?

Även i Sverige har oron för politiskt våld ökat under senare år. En partiledare har utsatts för mordförsök och ministrar har fått hotfulla hembesök från aktivister. Den upplevda polariseringen i samhället diskuteras flitigt – användningen av ordet ”polarisering” i svensk press ökade med hela 300 procent mellan 2010 och 2021.

Trots den allmänna uppfattningen om ökad polarisering visar valrörelserna i Sverige på något annat. Förra riksdagsvalet handlade i stor utsträckning om pragmatiska frågor som bränslepriser, kriminalpolitik, inflation och matpriser – områden där partierna faktiskt stod relativt nära varandra. Nästan samtliga partier förespråkade lägre bensinpriser, strängare straff för brott och mer överkomliga livsmedelspriser.

Det är viktigt att skilja mellan politisk polarisering – där partier har olika ståndpunkter i sakfrågor – och känslomässig polarisering, där motståndaren demoniseras som person. I frågor där partierna genuint har olika ståndpunkter, som Israel-Palestina-konflikten, invandringspolitik och välfärdsfrågor, är hård debatt både naturligt och nödvändigt i en fungerande demokrati. Dessa är komplexa frågor med verkliga konsekvenser för människors liv.

Det verkligt problematiska är när den politiska diskussionen övergår till personangrepp och hat mot meningsmotståndare. I USA har förmågan att ta avstånd från våld och hot från den egna politiska sidan försvagats allvarligt. Trump kräver att Demokraterna tonar ned sin kritik mot honom, samtidigt som han själv har ursäktat och till och med benådat personer som begått politiskt motiverat våld från högerkanten.

En konstruktiv politisk kultur kräver att alla sidor tar tydligt avstånd från övertramp och hot, särskilt när det kommer från den egna politiska flanken. När Sverigedemokrater använder begrepp som ”landsförrädare” om politiska motståndare måste andra partier på högerkanten tydligt markera mot sådan retorik. På samma sätt måste partier på vänsterkanten fördöma när antisemitiska uttalanden förekommer eller när företrädare för Palestinarörelsen uppträder hotfullt.

Detta handlar inte om att partier skulle bära ansvar för extremisters handlingar, utan om att förhindra att överträdelser normaliseras i den politiska diskursen. Genom att konsekvent markera mot övertramp från den egna sidan skapar man en kultur där våld och hot aldrig accepteras som politiska verktyg.

Inför de stundande valen i både Sverige och USA skulle en tydligare politisk polarisering i sakfrågor – kombinerad med mindre känslomässig demonisering – gynna demokratin. Politisk debatt ska vara hård och tydlig i sakfrågor, men den måste samtidigt respektera meningsmotståndares grundläggande mänskliga värde.

Händelsen i Washington påminner oss om hur skör demokratin är och hur viktigt det är att värna om en politisk kultur där meningsskiljaktigheter kan uttryckas utan att övergå till hot eller våld. Detta är en utmaning som såväl amerikanska som svenska politiker och medborgare måste ta på största allvar.