Max Hjelm: En liten man med stora ambitioner – är han Europas hopp?

Marco Rubio hade knappt hunnit avsluta sitt tal vid Akropolis i Aten innan debatten var igång. Den amerikanske utrikesministerns tal om den västerländska civilisationen väckte frågor – inte minst för att det kom från en man som genomgått en av de mest markanta politiska resorna i Washington under senare år.

Rubio talade om värderingar som han menar gått i arv från antikens Grekland, via Romarriket och kristendomen till dagens USA. Europa, varnade han, har somnat in och måste vakna. Samtidigt som han hyllade de ”stora män” som är beredda att dö för sitt land – från Sokrates till Jesus – manade han européerna att bli mer lika den nuvarande amerikanska administrationen. Platsen var symbolisk: Akropolis betraktas som demokratins vagga, och valet av scen underströk Rubios ambition att tala till Europa som en väktare av en gemensam civilisation, inte som en part i ett handels- eller säkerhetspolitiskt gräl.

Retoriken fick ändå extra tyngd av den politiska förändring Rubio själv har genomgått. Han är son till kubanska invandrare och var länge ett av republikanernas stora reformhopp. När han ställde upp i republikanernas primärval 2016 kallade han Donald Trump för ”bedragare” och jämförde honom med auktoritära ledare i tredje världen. Han varnade för att Trump stod för ”den största bluffen i amerikansk politisk historia”. I sakfrågorna var avståndet minst lika stort: Rubio förespråkade frihandel och ett USA som engagerade sig i omvärlden, tvärtemot Trumps mer isolationistiska linje.

Även i synen på Ryssland har Rubio bytt fot. Efter annekteringen av Krim 2014 sade han att Moskva inte kunde tillåtas agera ostraffat och att USA borde leda den fria världens motstånd mot Vladimir Putin. Tolv år senare sitter han som utrikesminister i en administration som skurit ned stödet till Ukraina och för samtal med det ryska styret mitt under ett fullskaligt krig. Den nya linjen förklaras med realpolitik, men för många observatörer är glappet mellan tidigare principer och nuvarande uppdrag svårt att överbrygga.

I Grekland försökte Rubio tona ned konflikten med Europa. Han talade om att ”passioner” i onödan fått stå i vägen för vänskapen mellan USA och EU. Men den beskrivningen står i skarp kontrast till den politik som Trumpadministrationen fört. Washington har under senare tid varit hårt kritisk mot EU, gett sitt stöd till tyska AfD, vid upprepade tillfällen hotat med att inte försvara Natos allierade och infört tullar på europeiska varor. Kritiker menar att administrationen därmed behandlat EU som en värre motståndare än både Ryssland och Kina. Dessa frågor handlar inte bara om retorik: tullarna har fått konkreta konsekvenser för företag på båda sidor av Atlanten, och Natos framtid är en av de stora osäkerhetsfaktorerna i europeisk säkerhetspolitik.

Mot den bakgrunden framstår Rubios tal mindre som en invit till förnyad vänskap och mer som ett försök att formulera en gemensam berättelse – utan att egentligen ta itu med de konkreta konflikterna. Han är vältalig och kan framstå som sansad, särskilt i jämförelse med kollegor som vicepresident JD Vance. Men de positioner han försvarar i dag är inte desamma som han tidigare gjorde till sina. Vance, som en gång kallade Trump ”Amerikas Hitler”, har sedan dess blivit en av de mest högljudda företrädarna för radikalhögern. Rubio befinner sig inte där, men i Washington sägs han tvingas svälja mycket för att behålla sitt inflytande. Samtidigt försöker europeiska ledare hålla kanalerna öppna till Rubio. Han uppfattas i flera huvudstäder som mer förutsägbar och saklig än Trump själv – men den dubbelheten gör honom både svår att avfärda och svår att lita på.

Enligt uppgifter ska Trump överväga att utse antingen Rubio eller Vance till sin efterträdare. För Europa innebär det ett dilemma. Om Republikanerna behåller makten, vad innebär det att ha en utrikesminister som kanske bara av taktiska skäl driver en politik han tidigare varnade för? Rubios tal i Aten gav inga svar. Det bekräftade däremot att det republikanska etablissemanget i hög grad anpassat sig efter Trump – och att den som vill förstå USA:s framtida roll i världen måste räkna med att retoriken sällan längre matchar handlingen.