I en ledarkrönika i Dagens Nyheter skriver Lisa Magnusson att identitetspolitiken har bytt sida i svensk debatt. Den som en gång var vänsterns projekt har enligt henne blivit en högerrörelse med inspiration från USA och Donald Trump.
DN:s ledarredaktion beskriver sig som oberoende liberal. Krönikan är ett inlägg i debatten om den politiska utvecklingen både i Sverige och internationellt.
Magnusson påminner om hur identitetspolitiken växte fram i USA, ett land som hon säger fortfarande präglas av sin historia av slaveri, rasism och våld. Grundtanken var att förtryckta grupper skulle få komma till tals. Men i praktiken, menar hon, urartade den snart till en tävlan om att vara det största offret. Den svenska vänstern importerade rörelsen, skriver hon, och under några år fick präktiga medelklasstjejer i Stockholm stort utrymme att tysta andra med hänvisning till kön eller etnicitet.
Klassperspektivet försvann, enligt Magnusson, eftersom den burgna medelklassen själv skulle ha tvingats lyssna om klass hade stått i centrum. I stället räckte det med att vara vit man för att betraktas som privilegierad.
Nu menar krönikören att historien upprepar sig – men med högern som pådrivande kraft. I USA har en identitetspolitisk motrörelse vuxit fram, anförd av Donald Trump, som hon kallar en gigantisk nepobaby. I Sverige ser hon hur radikala politiker inspirerats av samma retorik. De talar om kulturkrig, hårdare tag mot brottslingar och en konspirerande vänster. Medier som granskar dem beskrivs som lögnaktiga, och till och med bensinpriser har enligt Magnusson blivit en kulturkrigsfråga.
Det är en utveckling som oroar henne. Svenska politiker har sett Trump hantera valförluster genom att ifrågasätta hela valsystemet, skriver hon. I stället för att ta avstånd från det har svenska politiker imponerats av hans sätt att riva ned den tillit som samhället vilar på.
Som exempel nämner hon tiden efter att Tidölaget förlorat valet i september. Enligt Magnusson uttryckte tongivande sverigedemokrater utan skam misstankar om att Socialdemokraterna importerat röstboskap från utlandet, och de ifrågasatte valresultatet. Moderaten Fredrik Kärrholm kopplade valets utfall till den nya demografin. Kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe menade att en fortsatt invandring snart skulle göra det omöjligt för högern att vinna ett val i Sverige.
Magnusson skriver att dessa politiker leker med elden. Hon vänder sig också mot tolkningen att den polisutredning om misstänkt valfusk som inletts skulle vara ett tecken på att systemet är korrupt eller trasigt. Tvärtom, menar hon, visar utredningen att systemet fungerar. Tillit är grunden för ett samhälle, och när politiker misstänkliggör valresultatet undergräver de den grunden.
Krönikan kan läsas som en varning för att politiska strömningar från USA återigen får snabbt genomslag i Sverige. Förra gången var det vänstern som importerade en identitetslogik. Den här gången är det högern som driver ett kulturkrig med fiendebilder och misstro mot samhällets institutioner. Gemensamt, enligt Magnusson, är att de förenklar komplexa samhällsfrågor och flyttar fokus bort från klass och ekonomiska villkor.
Hennes slutsats är att den nya högerns identitetspolitik är minst lika destruktiv som den vänsterpolitik hon tidigare kritiserade. Hon ser en farlig utveckling där vunna val inte längre accepteras, där mediernas granskning avfärdas som lögn och där politisk förlust förklaras med konspirationer snarare än väljarnas val.
Samtidigt framhåller hon att demokratins mekanismer fortfarande finns där. När valfusk utreds, även om misstankarna visar sig vara grundlösa, är det ett tecken på att rättssamhället agerar. Problemet är inte kontrollen, skriver hon, utan det växande politiska etablissemangets ovilja att acceptera demokratiska utfall.
Artikeln är därmed både en historisk tillbakablick och en kommentar till den samtida politiska situationen i Sverige och USA. Den illustrerar hur laddade begrepp som identitet och kulturarv blivit centrala i debatten – och hur politiska trender snabbt kan röra sig över Atlanten.
