Ledare: Ska museer konkurreras ut av gym och departementet?

Världskulturmuseerna föreslår att två av sina verksamheter läggs ned. Enligt förslaget ska Östasiatiska museet och Medelhavsmuseet upphöra som självständiga museer och i stället inordnas under Etnografiska museet. Myndighetens överintendent Britta Söderqvist säger att centraliseringen bedöms vara den mest långsiktigt hållbara lösningen. Redan veckan innan förslaget presenterades inledde myndigheten förhandlingar om att minska personalstyrkan. Kort därefter meddelade Armémuseum att man stänger i väntan på att nya lokaler hittas.

Gemensamt för besluten är de kraftigt stigande hyreskostnaderna. Museer kräver stora lokaler och är därför särskilt utsatta när hyresnivåerna pressas uppåt. Att lokaler kostar pengar är i sig knappast förvånande. Det anmärkningsvärda är att hyresvärdarna är statliga. Fastigheterna ägs av Statens fastighetsverk, SFV, som sorterar under Finansdepartementet. Staten delar alltså ut pengar till kultursektorn med ena handen och tar tillbaka en växande andel genom hyror med den andra.

SFV har under lång tid redovisat ett resultat långt över det avkastningskrav på 2 procent som gäller för myndigheten. Förra året uppgick vinsten till 858 miljoner kronor, vilket är ungefär 700 miljoner kronor över kravet. De höga vinsterna har lett till en växande kritik mot hur staten prissätter sina egna kulturfastigheter.

Problemen är inte nya. Nationalmuseum har tidigare tvingats hålla stängt en extra dag i veckan på grund av hyreshöjningar. I mars meddelade SFV att man ville höja hyran för Etnografiska museet med 57 procent. När Armémuseum nu stänger beskrivs hyreshöjningen som den utlösande faktorn. Mönstret är tydligt: en statlig fastighetsägare agerar på ett sätt som försvårar verksamheten för andra statliga institutioner.

Paradoxalt nog kommer detta samtidigt som intresset för museerna ökar. Sommarens besökssiffror visar att museibesöken i Sverige ökade med 8 procent jämfört med föregående år. Publiken söker sig till landets museer i allt högre utsträckning, samtidigt som staten genom sina egna hyreskrav gör det svårare för dem att hålla öppet. Det väcker frågor om hur den offentliga kulturen egentligen prioriteras.

De aktuella museerna ligger i centrala Stockholm, i byggnader med ett kulturhistoriskt värde i sig. Medelhavsmuseets lokaler brukar framhållas som en upplevelse. Enligt DN:s ledarredaktion vore det fullt rimligt att diskutera vilka museer Sverige ska ha, hur stora de ska vara och vilka lokaler som passar bäst. Men den diskussionen förs inte. I stället sker förändringen genom interna beslut och ekonomiska påtryckningar.

Framtiden för de lokaler som blir tomma är också oklar. Frågan har väckts om de ska omvandlas till kontor, gym eller helt andra verksamheter, men något politiskt beslut ligger inte på bordet. Risken är att det offentliga rummet krymper utan att någon egentligen har valt det.

DN:s ledarredaktion menar att situationen borde få larmklockorna att ringa i svensk politik. Svensk museipolitik förändras i dag genom försummelse snarare än genom medvetna politiska beslut. Antingen vill staten satsa på sina museer, eller också ska nedläggningar beslutas öppet. I nuläget riskerar kulturen att urholkas långsamt, utan att ansvaret hamnar hos någon.