Författaren Richard Swartz skildrar i en personlig essä publicerad i Dagens Nyheter sitt besök hos den amerikanska feministikonen Gloria Steinem i New York. Tillsammans med sin hustru, den kroatiska författaren Slavenka Drakulic, fick han övernatta i Steinems himmelsäng – en baldakinsäng som hör hemma på ett medeltida slott snarare än i en modern lägenhet. Steinem själv flyttade till ett spartanskt gästrum en halvtrappa upp.
Steinem är en av de mest inflytelserika rösterna i den moderna feminismens historia. Hon grundade tidskriften Ms. Magazine och var under 1960- och 70-talen en centralgestalt i kampen för kvinnors rättigheter i USA. Hennes lägenhet var en samlingspunkt för intellektuella, konstnärer och aktivister. I trappan utanför sov ibland en hemlös man, som Steinem lät använda badrummet på morgnarna.
Vänskapen mellan Steinem och Drakulic växte fram ur deras gemensamma feministiska engagemang. Drakulic är känd för sina skildringar av livet under kommunismen och krigen i det forma Jugoslavien. Steinem stödde offentligt hennes bok och beskrev henne som en författare vars röst tillhör världen. För Richard Swartz, som beskriver sig själv som ett bihang i sammanhanget, blev mötet med Steinem en påminnelse om feminismens bredd.
Paret skämtade om sina olika bakgrunder. Drakulic kom från Balkan, Swartz från Sverige. I deras äktenskap, sade de, möts en balkansk feminist och en svensk macho – en kombination som fungerar utmärkt, eftersom den patriarkaliska miljön i sydöstra Europa gör radikala feministiska krav nödvändiga, medan en svensk macho i ett jämlikt samhälle saknar den manschauvinistiska udden. Citatet i essän är talande: ”Ett äktenskap mellan en balkansk feminist och en svensk macho fungerar utmärkt.”
Vardagen i Steinems hem var märkligt stillsam. Det fanns varken spis eller mat i kylskåpet; frukost fick man äta ute på stan. Steinem själv var enkel och diskret, långt ifrån den självmedvetna ikonbilden. Ändå räckte hennes namn för att öppna dörrar överallt i New York. På exklusiva restauranger med långa väntelistor fick hon omedelbart bord så snart hon dök upp – utan att behöva säga sitt namn.
Essän rymmer också flera kulturella nedslag. Steinem hade känt soullegendaren Sam Cooke och jazzmusikern Paul Desmond, som hon en gång levde tillsammans med. Desmond, altsaxofonist i Dave Brubeck-kvartetten, skrev ”Take Five”, en av världens mest kända jazzlåtar. Swartz, född i Wien, påminner om att Desmond hade rötter i Böhmen och Wien. Genom sådana detaljer vävs Europa samman med den amerikanska progressiva rörelsen.
För Steinem var dock Europa aldrig något huvudintresse. Hennes blick var riktad mot tredje världen och mot människor som kämpade för kvinnors och minoriteters rättigheter. Hon var vid tiden för besöket redan ifrågasatt av en yngre generation feminister, som ansåg henne alltför måttfull och traditionalistisk. Själv förblev hon pragmatisk och tolerant, enligt Swartz.
Politiskt fick Steinem förnyat hopp när Bill Clinton valdes till president 1992. Hon såg honom som en ledare som delade många av hennes övertygelser. Att Clinton lät Hillary närvara vid regeringssammanträden utan formellt uppdrag tolkade Steinem som ett feministiskt framsteg. Swartz invände ur ett europeiskt perspektiv att det kunde framstå som demokratiskt tveksamt, men Steinem höll fast vid sin uppfattning.
En av de mest talande episoderna är den om ett hundraårigt balprogram från Habsburgarnas Wien, som Swartz skickade till Steinem. Det lilla häftet innehöll plats för unga kvinnor att anteckna namnen på sina kavaljerer under balens danser. Steinem såg gåvan som en symbol för en svunnen tid då kvinnor var hänvisade till passivitet och fick sitta och vänta på att bli uppbjudna. I ett tackbrev till ”sin utökade familj” i Wien skrev hon att gåvan visade hur långt samhället har kommit.
Richard Swartz och Slavenka Drakulic är båda etablerade författare med starka band till Östeuropa. Drakulic har skildrat krigets vardag och kommunismens psykologi, medan Swartz under lång tid bevakade Östeuropa som korrespondent. Mötet med Steinem, som gärna höll sig borta från Europas kultursfär, blev för dem båda en påminnelse om att feminismen har många språk och många hemvister.
Artikeln ger en inblick i en kvinnas liv som under sex decennier format den feministiska debatten – inte genom att stå i centrum, utan genom att alltid finnas där för dem som saknade röst. Det är ett porträtt som säger lika mycket om samtiden som om dess föremål.
