19 amerikanska lagstiftare deltar i FN:s klimattoppmöte i Turkiet trots Trumps tillbakadragande

En amerikansk kongressdelegation kommer att resa till Turkiet för att delta i FN:s årliga klimattoppmöte. Det uppger den demokratiske kongressledamoten Sean Casten, som själv ingår i delegationen. Resan ses som ett tydligt tecken på att USA, trots pågående inrikespolitiska slitningar, vill behålla en central roll i de internationella klimatförhandlingarna.

Toppmötet, som arrangeras under FN:s ramkonvention för klimatförändringar, samlar regeringsföreträdare, parlamentariker och experter från världens alla hörn. Att den amerikanska delegationen nu bekräftar sitt deltagande sker i ett läge där klimatfrågan återigen hamnat i skuggan av andra globala kriser, samtidigt som trycket på konkreta åtgärder ökar från forskare och civilsamhälle.

För Turkiets del innebär värdskapet en möjlighet att profilera sig som en brobyggare mellan väst och utvecklingsländer. Landet har under de senaste åren klämt sig in i en alltmer komplex geopolitisk position, där klimatpolitik blivit en arena för diplomatiskt inflytande. Turkiet har visserligen ratificerat Parisavtalet, men landet har länge argumenterat för att det ska få särskilda villkor med hänsyn till sin ekonomi och sitt beroende av fossila bränslen.

För USA:s del kommer resan att präglas av en tudelad verklighet. Å ena sidan har Biden-administrationen genomfört de största klimatsatsningarna i landets historia, inte minst genom den omfattande inflationsreduktionslagen som subventionerar förnybar energi och elbilstillverkning. Å andra sidan har kongressen varit djupt splittrad i frågan, och flera delstater driver en politik som går stick i stäv med de federala målen. Kongressledamoten Sean Casten, som representerar ett distrikt i Illinois, har varit en av de mest högljudda förespråkarna för att USA ska behålla sitt internationella ledarskap i klimatarbetet.

Delegationens deltagande handlar dock inte bara om diplomatiska markeringar. Klimattoppmötet förväntas bli en scen där flera tunga frågor ska behandlas, däribland finansiering av klimatanpassning i sårbara länder, utfasning av fossila subventioner och framtiden för internationella utsläppsmarknader. Debatten om kritiska mineraler, som litium, kobolt och sällsynta jordartsmetaller, lär också få stort utrymme. Dessa råvaror utgör ryggraden i den gröna omställningen, och frågan om vem som ska kontrollera försörjningskedjorna har blivit alltmer strategisk.

För gruvindustrin, som länge betraktats som en klimatbov, innebär utvecklingen en paradoxal dubbelroll. Å ena sidan drivs efterfrågan på metaller snabbt uppåt av elektrifieringen. Å andra sidan möter nya gruvprojekt hårt motstånd från miljörörelser och lokala samhällen, inte minst i Anderna, Afrika och i vissa delar av Norden. Den amerikanska delegationens fokus på Turkiet, som har en växande gruvsektor med betydande reserver av krom, bor och koppar, kan därför bli en knutpunkt för samtal om hur utvinning kan ske med lägre klimatavtryck och stärkta rättigheter för ursprungsbefolkningar.

Turkiet har dessutom en geografisk fördel: landet ligger i direkt anslutning till Europa och Mellanöstern, vilket gör det till en logistisk hub för både traditionella energiflöden och framtida transporter av strategiska material. Om toppmötet kan bidra till konkreta överenskommelser kring hållbar gruvnäring, skulle det kunna skapa ringar på vattnet långt bortom själva möteslokalerna.

Vad gäller själva mötets form väntas årliga klimattoppmötet, som formellt bär namnet COP, bli en milstolpe i den pågående processen att skärpa de nationella klimatplanerna. Enligt Parisavtalet ska länderna vart femte år uppdatera sina åtaganden, och nästa uppdateringsrunda har redan börjat. Förhandlare har varnat för att de nuvarande planerna inte räcker för att hålla den globala uppvärmningen under 1,5 grader, och att gapet mellan löften och verklighet växer.

Den amerikanska närvaron kan dock spela en avgörande roll i att pressa andra stora utsläppare, som Kina och Indien, att skärpa sina åtaganden. Sean Casten har tidigare uttalat att USA inte kan agera ensamt, men att landets återinträde i klimatarbetet under Biden gett internationella förhandlingar en nödvändig skjuts.

Utöver de formella förhandlingarna väntas en rad sidoarrangemang äga rum, med allt från företagslöften om gröna investeringar till möten mellan parlamentsledamöter från olika länder. Det är i dessa forum många informella kontakter knyts som senare kan visa sig avgörande för att nå genombrott. För den amerikanska delegationen handlar resan därför inte bara om att närvara, utan om att aktivt odla relationer med både allierade och skeptiker.

Tiden fram till toppmötet kommer att präglas av intensiva förberedelser, både diplomatiskt och tekniskt. För Turkiet innebär det en chans att visa upp sig som en ansvarstagande global aktör. För USA blir det ett test på förmågan att hålla klimatfrågan levande i ett alltmer polariserat politiskt klimat. Och för världens medborgare, som i allt högre grad drabbas av extrema väderhändelser, handlar det om att ledare äntligen ska översätta ord till handling.