Annika Norlins låtskatt blir bombastisk musikteater i ”Vi är däggdjur”

I Ada Bergers tolkning av Annika Norlins poppoesi står människans elände och tidens ändlighet i centrum. Men övergången mellan text och rörelse når inte ända fram, skriver Anna Håkansson i en recension av föreställningen ”Vi är däggdjur”.

Annika Norlin är en av Sveriges mest uppskattade poplyriker och författare. Hennes texter kännetecknas av en blandning av vardagsrealism och existentiell undran, ofta formulerad i ett språk som ligger nära talspråket. Att göra teater av hennes verk är därför både lockande och riskfyllt. Texten bärs av nyanser som lätt går förlorade när de flyttas från poesins stilla läsning till scenens visuella och kroppsliga rum.

Ada Berger, som står för dramatiseringen och regin, har valt att arbeta med ett fysiskt uttryck. Skådespelarna rör sig över scenen i koreograferade sekvenser, ibland i dialog med varandra, ibland i en mer abstrakt gestaltning. Tanken är tydlig: Norlins poesi ska inte bara reciteras, den ska leva i kroppen. Men enligt Håkansson fungerar detta bara stundtals. Alltför ofta känns rörelserna som en illustration av texten snarare än som ett självständigt lager som fördjupar den.

Föreställningens tematik är dock angelägen. Titeln ”Vi är däggdjur” antyder en utgångspunkt i människans djuriska natur. Vi är kroppar som åldras, som blir sjuka, som längtar och som till slut dör. Norlins texter fångar ofta denna utsatthet med humor och värme, och på scenen finns ögonblick där detta verkligen kommer fram. Håkansson lyfter särskilt fram de partier där skådespelarna tillåts vara stilla och låta orden tala för sig själva. Då uppstår en närvaro som gör rättvisa åt materialet.

Problemet är växlingen. När texten övergår i rörelse tappar föreställningen i precision. Dansen blir inte ett svar på poesin, utan snarare ett avbrott. Detta är en vanlig svårighet i sceniska bearbetningar av lyrik: den språkliga tätheten har ingen självklar kroppslig motsvarighet. Håkansson konstaterar att svänget mellan text och rörelse inte når hela vägen, och att det är här föreställningen förlorar sin skärpa.

Samtidigt är ”Vi är däggdjur” ett exempel på en bredare trend i svenskt kulturliv. Allt fler teatrar vänder sig till poesi, musik och andra icke-dramatiska texter som utgångspunkt för sina uppsättningar. Det handlar om att hitta nya sätt att berätta och att nå publiker som kanske inte lockas av traditionell dramatik. För teatrarna innebär det en möjlighet att förnya sig, men också en utmaning att översätta ett litterärt verk till en scenisk helhet.

I fallet med ”Vi är däggdjur” är ambitionen hög. Ada Berger har tagit sig an ett material som kräver både lyhördhet och mod. Hon har skapat en föreställning som vill undersöka vad det innebär att vara människa, medveten om sin egen dödlighet. Det är ett existentiellt projekt som ligger i tiden, i en kultur där allt fler söker efter mening bortom det omedelbara.

Anna Håkanssons recension är inte odelat positiv, men den vittnar om en föreställning som berör. Hon skriver att människans elände och tidens ändlighet står i centrum, och att detta görs med ett allvar som imponerar. Samtidigt efterlyser hon en bättre integrerad scenisk form. Hennes slutsats är att ”Vi är däggdjur” är ett verk med stora kvaliteter, men att det ännu inte riktigt når ända fram.

För publiken innebär föreställningen en påminnelse om vår gemensamma utsatthet. Vi är däggdjur, vi är kroppar, vi är ändliga. Det är inga nya insikter, men i en tid av snabb teknisk utveckling och ständig uppmärksamhet på det nya kan det vara värdefullt att stanna upp inför det som är oföränderligt. Teatern har alltid haft en förmåga att skapa sådana mötesplatser, och ”Vi är däggdjur” försöker göra just det.

Om föreställningen kommer att utvecklas till något mer än en ambitiös ansats återstår att se. Men redan nu visar den att Annika Norlins poesi har en scenisk potential som är värd att utforska. Och med Ada Bergers vilja att låta text och kropp mötas finns det en grund att bygga vidare på. Kanske är det i mötet mellan ord och rörelse som teaterns framtid ligger – men då krävs att båda ges lika stort utrymme.