EU överväger hemliga svar på ryska hybridangrepp när rädslan för dödsoffer växer.

Bekymren växer inom både EU och Nato över Rysslands hybridaktiviteter. Flera medlemsländer har det senaste året varnat för sabotage, cyberattacker, påtryckningar och desinformation. Nu diskuteras hur unionen och försvarsalliansen ska svara – framför allt om en attack blir så allvarlig att den kräver ett gemensamt militärt eller politiskt svar.

Hybridkrigföring är ett medvetet utformat gränsland. Genom att ligga under tröskeln för en väpnad konflikt skapar Ryssland skada och osäkerhet utan att formellt utlösa en militär respons. Det kan handla om allt från GPS-störningar mot flygtrafik och förgiftade personer till avlyssning, valpåverkan och angrepp mot företag. Flera regeringar i Europa menar att den ryska strategin har blivit mer aggressiv under det senaste året.

Särskilt Östersjöregionen har pekats ut som ett nav för ryska operationer. Flera undervattenskablar för el och telekom har skadats, och misstankarna har riktats mot fartyg som medvetet dragit sina ankare över ledningarna. Enligt uppgifter från flera underrättelsetjänster har Ryssland kartlagt kritiska ledningar, gasrör och dataförbindelser. Länderna kring Östersjön, inte minst Finland, Estland, Lettland och Litauen, har länge varnat för att infrastrukturen är sårbar och att ett angrepp på den kan få stora ekonomiska konsekvenser.

Även i andra delar av Europa har incidenter rapporterats. Myndigheter i Tjeckien, Tyskland och Storbritannien har utrett bränder och sabotageförsök mot järnvägar, lagerlokaler och försvarsindustrin. Flera personer har gripits och kopplats till ryska nätverk. Gemensamt för händelserna är att de är svåra att bevisa, men att mönstret är tydligt: Ryssland testar västs gränser och förmåga att skydda sina samhällen.

Frågan som nu diskuteras inom EU och Nato är hur länderna ska agera när attackerna blir grövre. Diplomater talar om en trappa av åtgärder: utökade sanktioner, fler gemensamma patruller, stärkt underrättelseutbyte och en ny mekanism som gör det möjligt att snabbt identifiera och störa ryska operationer. EU-kommissionen har lagt fram förslag som ska göra det lättare att stänga av fartyg från hamnar och frysa tillgångar för personer som deltar i hybridaktiviteter.

Men det svåraste beslutet handlar om vad som händer om en attack uppfattas som så allvarlig att den inte längre kan betraktas som ett gränsfall. Nato har artikel 5, som innebär att en attack mot ett medlemsland är en attack mot alla. EU har motsvarande bestämmelse i artikel 42.7 i Lissabonfördraget. Att aktivera någon av dem vore en historisk och långtgående åtgärd. Samtidigt menar flera medlemsstater att väst inte längre har råd att vänta. Om sabotage mot till exempel kärnkraftsanläggningar eller gasledningar fortsätter, kan trycket bli för stort för att inte använda de tyngsta klausulerna.

En anledning till att länderna hittills varit återhållsamma är bevisbördan. Hybridangrepp utförs ofta av icke-statliga aktörer, kriminella nätverk eller privatpersoner som arbetar för ryska intressen. Det gör det juridiskt svårt att knyta en attack direkt till Moskva. En annan anledning är risken för eskalering. En militär respons på ett sabotagedåd skulle kunna ge Ryssland en förevändning att trappa upp konflikten på andra områden.

Ekonomiska effekter märks redan. Försäkringsbolag har höjt premierna för fartyg i Östersjön, och operatörer av elkablar och dataledningar har tvingats öka sina säkerhetsinvesteringar. Telekomföretag bygger om sina nät för att klara fler störningar, bland annat genom reservlösningar i satelliter. Energipriserna i norra Europa har visat känslighet för avbrott i elförbindelser. Konsekvenserna sprider sig därmed långt utanför de direkt drabbade länderna.

EU har under det senaste året byggt upp en ny struktur för att möta hotet. I Helsingfors finns Natos centrum för motståndskraft, där experter från medlemsländerna analyserar ryska operationer. Inom EU har arbetet med ett direktiv för kritisk infrastruktur förstärkts. Företag som driver viktiga system måste rapportera incidenter, genomföra tryckprovningar och ha planer för hur de ska fungera under kris. Det är en tydlig signal att hybridhotet nu ses som en permanent del av den säkerhetspolitiska vardagen.

Ännu återstår flera frågor. Hur ska länderna enas om vad som räknas som en ”allvarlig attack”? Ska ett angrepp mot en kommersiell undervattenskabel behandlas på samma sätt som ett angrepp på en militär anläggning? Och vem ska ha rätt att fatta beslutet – nationella regeringar, EU-rådet eller Natos högsta ledning? Svaren är ännu inte klara, men trycket ökar. Varje ny incident gör att frågan blir mer konkret och att kraven på ett gemensamt svar blir svårare att avfärda.