EU överväger nya skatter för att finansiera budgeten 2028–2034 medan Sverige motsätter sig

De europeiska institutionerna och en bred krets av medlemsländer vill se nya intäkter till EU:s budget. Svensk politik är den främsta bromsklossen. Frågan har blivit den svåraste knuten i förhandlingarna om unionens nästa långtidsbudget – och den svenska regeringens motstånd väcker frågor om hur länge landet kan hålla emot.

Europeiska kommissionen, rådsordförandeskapet, Europaparlamentet och ett stort antal medlemsstater driver på för att EU ska få nya egna medel, alltså intäkter som inte bara består av bidrag från medlemsländerna. Förslagen handlar bland annat om intäkter från utsläppshandel, koldioxidtullar vid gränserna, en digital skatt och en finansiell transaktionsskatt. Syftet är att skapa en mer stabil och förutsägbar finansiering av EU:s gemensamma politik, inte minst för att kunna betala tillbaka de lån som unionen tagit upp genom återhämtningsfonden NextGenerationEU efter coronapandemin.

Sverige är ett av de länder som tydligast motsätter sig dessa planer. Regeringen har länge varit skeptisk till att ge EU egna skattebefogenheter och vill i stället att budgeten även i fortsättningen i huvudsak ska finansieras genom direkta bidrag från medlemsstaterna. Argumentet är att nya egna medel innebär en överflyttning av makt från nationella parlament till EU-institutionerna, och att det minskar den demokratiska kontrollen över offentliga finanser.

Sverige hör sedan tidigare till de så kallade frugala länderna, en grupp nettobidragsgivare som vill hålla nere EU:s utgifter. Gruppen har traditionellt omfattat även Danmark, Nederländerna och Österrike. Men i den aktuella budgetstriden framstår Sverige som den mest principfasta motståndaren. Frågan är politiskt känslig i Stockholm. En uppgörelse som innebär nya skatter eller nya avgifter till EU skulle med stor sannolikhet möta hårt motstånd i riksdagen, där EU-kritiska partier redan använder budgetfrågan som en symbolfråga för nationellt självbestämmande.

Samtidigt står mycket på spel. EU:s långtidsbudget ligger på flera biljoner kronor och styr medel till allt från jordbrukspolitik och regionala stöd till forskning, klimatåtgärder och migration. Utan en överenskommelse riskerar viktiga program att försenas eller bromsas. För många medlemsländer är nya egna medel dessutom en nödvändighet för att kunna enas om budgetens storlek. De ser det som en solidaritetsfråga: länder med lägre statsinkomster vill inte ensamma bära bördan av att finansiera gemensamma satsningar.

EU-kommissionen har föreslagit att intäkterna från utsläppshandelns utökade område och från koldioxidmekanismen vid gränsen ska gå direkt till EU-budgeten. Enligt kommissionen skulle det inte innebära nya skatter för medborgarna, utan snarare en omfördelning av intäkter som redan uppstår i klimatpolitiken. Motståndarna svarar att det handlar om en glidning mot ett skatteunion, där EU:s institutioner successivt får allt större finansiellt handlingsutrymme.

Sveriges position har också en nationell dimension. Som en av unionens rikaste och mest konkurrenskraftiga ekonomier har Sverige historiskt varit skeptiskt till att överföra mer makt till Bryssel. Samtidigt är Sverige ett av de länder som gynnas mest av den inre marknaden och av EU:s gemensamma regelverk. Flera bedömare menar därför att regeringen riskerar att hamna i ett utsatt läge om den uppfattas som alltför obstruktiv. Inom diplomatin finns en oro för att Sveriges motstånd kan försvaga landets inflytande i andra viktiga EU-frågor, som säkerhet, handel och klimatpolitik.

Frågan om nya egna medel kräver enhällighet i rådet, vilket ger Sverige en stark förhandlingsposition. Men den ger också ett stort ansvar. Om Sverige fortsätter att blockera kan budgetförhandlingarna dra ut på tiden, och det kan i förlängningen påverka unionens förmåga att agera snabbt i ekonomiska kriser. Flera av de länder som driver på för nya intäkter har redan signalerat att de är beredda att gå vidare med fördjupat samarbete om Sverige håller fast vid sin linje.

Frågan är därför inte om Sverige kommer att tvingas ge sig, utan när och till vilket pris. Regeringen kan sannolikt acceptera vissa kompromisser, exempelvis tidsbegränsade lösningar eller ökad nationell kontroll över hur intäkterna används. Men varje eftergift kommer att uppfattas som en politisk förlust i Stockholm, och därför lär den svenska linjen ligga fast ända in i slutskedet av förhandlingarna.

Med andra ord: trycket är hårt, tiden är knapp och insatserna är höga. Sverige har hittills stått emot med framgång, men omvärlden ser nu med spänning på hur länge den svenska motståndsviljan räcker.