Polis använder tårgas och gummikulor när protester mot Argentinas utbildningsnedskärningar blir våldsamma.

Demonstranter har drabbat samman med polis i Argentina under omfattande protester mot nedskärningarna i utbildningsbudgeten. I huvudstaden Buenos Aires svarade kravallpolisen med tårgas och vattenkanoner när tusentals studenter och lärare samlades utanför kongressbyggnaden för att kräva att regeringen återställer anslagen till de offentliga universiteten. Sammanstötningar rapporterades även i Córdoba, Rosario och Mendoza.

Protesterna är de senaste i en våg av demonstrationer som skakat landet sedan president Javier Milei tillträdde i december 2023 med ett löfte om att radikalt minska statens utgifter. Hans åtstramningsprogram, som fått smeknamnet ”motorsågen”, har inneburit kraftiga nedskärningar inom flera samhällssektorer – men ingen fråga har väckt så starka reaktioner som utbildningen.

Argentinas offentliga universitet, som i decennier varit kostnadsfria och öppna för alla, har drabbats hårt. Enligt uppgifter från universitetsledningar har den reala budgeten minskat med omkring 30 procent på två år när hänsyn tas till inflationen. Flera institutioner har varnat för att de snart inte kan betala löner eller underhålla sina lokaler. Forskning och undervisning har fått stryka på foten.

Redan i april mobiliserades hundratusentals människor i vad som beskrevs som en av de största marscherna i Argentinas moderna historia, då över 800 000 personer deltog i demonstrationer över hela landet. Trots det massiva trycket vägrade regeringen att backa. När kongressen senare lade fram ett förslag om att öka universitetsanslagen lade Milei in sitt veto – ett beslut som utlöste nya protester och sammanstötningar med polis på gatorna i Buenos Aires.

Bakgrunden är en ekonomi i fritt fall. Argentina har under flera år kämpat med en årlig inflation på över 200 procent, en av världens högsta. Valutareserver har urholkats, investeringar har uteblivit och allt fler argentinare har hamnat i fattigdom. Mileis recept har varit att skära i statsbudgeten, avveckla subventioner och minska antalet statligt anställda.

Hans anhängare pekar på att politiken börjar ge resultat. Inflationen har sjunkit från extrema månadssiffror till ensiffriga nivåer, och budgetunderskottet har minskat kraftigt. Landets riskpremie har också sjunkit, vilket signalerar ett ökat internationellt förtroende. Men kritikerna menar att priset är för högt. Enligt oberoende mätningar lever nu mer än hälften av befolkningen under fattigdomsgränsen – den högsta siffran på flera decennier. Samtidigt fortsätter ekonomin att krympa, och arbetslösheten har stigit.

Utbildningsfrågan har blivit den symboliska stridsplatsen i denna djupa samhälleliga konflikt. För många argentinare representerar de fria universiteten nationens mest värdefulla institution – en väg till social rörlighet och en källa till nationell stolthet. Sedan demokratins återinförande 1983 har principen om statligt finansierad högre utbildning varit nästintill okränkbar. Att den nu ifrågasätts upplevs som ett existentiellt hot mot den argentinska samhällsmodellen.

Även om nedskärningarna träffar hela den offentliga sektorn har just universiteten förmått mobilisera bredast. Det beror delvis på att utbildningsväsendet har ett starkt stöd i opinionen, men också på att student- och lärarkåren är välorganiserad och har lång erfarenhet av att driva politiska frågor.

Konflikten har också fått internationell uppmärksamhet. Utbildningsorganisationer och människorättsgrupper i flera latinamerikanska länder har uttryckt stöd för demonstranterna, och solidaritetsaktioner har hållits utanför argentinska ambassader i regionen.

Studentorganisationerna har utlovat fortsatta protester och kallar regeringens politik för ett angrepp på den offentliga utbildningen. Opinionsmätningar visar att en majoritet av argentinarna sympatiserar med universiteten i konflikten.

För regeringen handlar striden om trovärdigheten i hela det ekonomiska programmet. Att ge efter för protesterna skulle kunna uppmuntra andra grupper att kräva kompensation, menar bedömare. Samtidigt riskerar en fortsatt konfrontation att fördjupa den politiska polariseringen i ett land som redan är hårt splittrat. Milei, som byggt sin politiska karriär på att utmana etablissemanget, har hittills varit obenägen att kompromissa.

De senaste sammanstötningarna markerar en ny fas i konflikten. Båda sidor använder nu våldet för att stärka sin position – regeringen pekar på ordningsstörningarna som bevis på att proteströrelsen är extremistisk, medan demonstranterna ser polisvåldet som ytterligare bevis på en auktoritär agenda.

Argentina står därmed inför en svår balansgång: att fortsätta sin ekonomiska åtstramningspolitik utan att riva upp de samhällsinstitutioner som många betraktar som landets viktigaste tillgångar. De närmaste veckorna blir avgörande för hur konflikten utvecklas – och för om regeringens reformprogram kan överleva mötet med gatan.