Støre och Stubb övervägde att ringa Putin i månader, rapporterar Politico.

Enligt uppgifter från Politico har Finlands president Alexander Stubb och Norges statsminister Jonas Gahr Støre under flera månader övervägt att ta direktkontakt med Rysslands president Vladimir Putin. Uppgifterna, som tidningen baserar på källor inom diplomati och säkerhetspolitik, har väckt uppmärksamhet i Norden och inom EU. Varken Helsingfors eller Oslo har officiellt bekräftat uppgifterna, men frågan om dialog med Moskva är sedan länge känslig i båda länderna.

Finland och Norge har av geografiska skäl en särställning i västvärldens förhållande till Ryssland. Finland delar en cirka 1 340 kilometer lång gräns med Ryssland, medan Norge har en kortare men strategiskt viktig gräns i Arktis. Båda länderna har historiskt fört en pragmatisk linje gentemot sin östra granne, men Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022 förändrade grundförutsättningarna i grunden. Finland ansökte då om medlemskap i Nato och gick med i försvarsalliansen i april 2023, vilket innebar ett historiskt brott med landets tidigare alliansfrihet.

Att Finlands president och Norges statsminister nu överväger att ringa Putin ska dock inte tolkas som en mjukare linje, enligt bedömare. Snarare handlar det om att upprätthålla öppna kanaler i ett allt farligare säkerhetspolitiskt läge. Direktkontakter mellan ledare har traditionellt setts som ett sätt att minska risken för missförstånd, särskilt i frågor som rör gränsincidenter, militär aktivitet och kärnvapenretorik. Samtidigt är varje form av officiell kontakt med Kreml kontroversiell, inte minst i EU-kretsen där flera medlemsländer har intagit en hård hållning mot allt umgänge med Ryssland.

Politicos uppgifter kommer i ett läge där flera västerländska ledare på nytt diskuterar värdet av dialog med Moskva. Kriget i Ukraina har pågått i över två år, och samtalen om en fredsprocess har hittills gett få resultat. Samtidigt har Ryssland stärkt sitt samarbete med Kina och andra auktoritära stater, vilket gör att frågan om västvärldens gemensamma hållning mot Moskva har blivit mer komplex. För Finland och Norge handlar det inte enbart om Ukraina, utan också om den egna regionens stabilitet. Östersjön och Arktis har fått allt större strategisk betydelse, både militärt och ekonomiskt.

Finland har efter gränsens stängning 2023 anklagat Ryssland för att använda migration som ett påtryckningsmedel, en företeelse som av EU och Nato betecknats som hybridkrigföring. Norge har i sin tur sett ett ökat ryskt underrättelsearbete och militär aktivitet i närheten av dess kust och i Barentsområdet. Det arktiska området är också rikt på naturresurser, bland annat olja, gas och sällsynta jordartsmetaller, vilket gör regionen intressant för flera stormakter. Både Ryssland och västvärlden har under senare år ökat sin närvaro i Arktis, och spänningarna där bedöms vara de högsta sedan kalla kriget.

Mot den bakgrunden kan en direktkontakt mellan nordiska ledare och Putin ses som ett försök att säkra förutsägbarhet i en allt mer oförutsägbar omvärld. Diplomati behöver inte innebära att man accepterar Rysslands agerande i Ukraina, menar vissa analytiker. Andra varnar dock för att ett telefonsamtal riskerar att ge Kreml politisk legitimitet och underminera den enighet som hittills präglat västs svar på invasionen. Inom Nato finns det olika uppfattningar om huruvida man ska tala med Moskva, och frågan har blivit en het potatis i flera huvudstäder.

Hittills har varken Stubb eller Støre offentligt kommenterat Politicos uppgifter. Det är inte heller känt om något samtal faktiskt har genomförts eller om planerna har skrinlagts. Men redan att uppgifterna kommit ut visar hur känsligt ämnet är. För Norden, som länge betraktats som en relativt lugn och förutsägbar region, har kriget i Ukraina inneburit en historisk omsvängning. Både Finland och Norge har stärkt sitt försvarssamarbete, och Sverige har som ny Nato-medlem ytterligare knutit samman regionen med den västliga försvarsalliansen.

Frågan om kontakt med Putin lär därför fortsätta att engagera både politiker och allmänhet. Det handlar i grunden om hur västvärlden ska förhålla sig till en ledare som åtalats för krigsbrott av Internationella brottmålsdomstolen och som fortsätter att föra ett utnötningskrig mot Ukraina. Samtidigt visar Politicos uppgifter att även länder med en tydlig ståndpunkt mot Ryssland ser ett värde i att hålla dörren för samtal öppen. Var gränsen går mellan diplomati och eftergift är dock en fråga utan enkelt svar, och de nordiska ländernas val i denna fråga följs nu med stor uppmärksamhet från både Bryssel och Washington.