Sveriges Oscarsbidrag, Arkipelag. En studie i gruppdynamik och förutfattade meningar.

Alex Schulman, en av Sveriges mest kända samtida författare, kliver nu in i en ny roll – som filmregissör. Hans debutfilm beskrivs redan som ett moget och mästerligt stycke berättande, där publiken kastas mellan moraliska dilemman och får se händelser ur flera mänskliga perspektiv. Beskrivningen som funnits tillgänglig inför premiären målar upp en film som inte bara underhåller utan också utmanar tittarens värderingar. För Schulman, som tidigare gjort sig känd som en ytterst personlig och självutlämnande skribent, är klivet bakom kameran en naturlig fortsättning på ett konstnärligt utforskande som länge rört sig mellan det privata och det allmänna.

Sedan debuten med romanen ”Skynda att älska” 2011 har Alex Schulman varit en central gestalt i svenskt kulturliv. Böckerna, som ofta kretsar kring familjerelationer, svek och försoning, har funnit en bred läsekrets inte bara i Sverige utan också internationellt. ”Bränn alla mina brev” (2018) blev en storsäljare och väckte samtal om hur vrede och hemligheter formas och förs vidare genom generationer. Hans förmåga att väva samman skoningslös självanalys med ett skönt berättardriv har gjort honom till en av de mest lästa svenska författarna i sin generation. Vid sidan av författarskapet har han också blivit en välkänd röst genom den mycket populära podden ”Alex och Sigges podcast”, där han tillsammans med Sigge Eklund diskuterar allt från populärkultur till existentiella frågor.

Att Schulman nu gör filmdebut väcker därför stora förväntningar. Hans berättarteknik, som ofta bygger på ett flertal perspektiv och icke-linjära tidslinjer, skulle kunna översättas väl till filmmediet. I den nya filmen tycks det just detta som står i centrum: moraliska frågor utan enkla svar, presenterade ur olika människors synvinklar. Det är en berättarform som ligger i tiden – moderna serier och filmer, från HBO:s ”The Last of Us” till malmöitiska dramer på biografen, lutar sig allt oftare mot komplexa etiska frågor där publiken själv måste ta ställning. Men Schulman gör det med sitt eget avtryck, präglat av en psykologisk skärpa och en närhet till karaktärerna som jag sällan ser i svensk film.

Svensk film har länge haft en tradition av regissörer som också är författare. Redan på 1940-talet skapade Ingmar Bergman filmer som var lika mycket litterära verk som rörlig bild. I modern tid har exempelvis Jonas Gardell och Roy Andersson arbetat i gränslandet mellan skrift och rörliga bilder. Schulman ansluter sig alltså till en lång rad berättare som sökt sig till filmduken för att ytterligare fördjupa sitt uttryck. Det som gör hans fall särskilt intressant är att han redan har en stark och lojal publik, som nu sannolikt kommer att följa honom in i biosalongerna. Hans litterära verk har sålt i över en miljon exemplar bara i Norden, och översatts till ett trettiotal språk. Det innebär att filmen, oavsett hur den tas emot av kritikerna, redan har en markant målgrupp.

Från ett branschperspektiv är filmdebuten också ett tecken på den pågående förändringen inom svensk och nordisk film. Tidigare var gränserna mellan litteratur, film och tv betydligt tydligare. I dag rör sig allt fler konstnärer mellan olika medier, och förlagen arbetar nära produktionsbolagen för att anpassa bästsäljande berättelser till nya plattformar. Streamingtjänsternas intåg har ytterligare accelererat denna utveckling. En författare som Schulman med en stark egen röst och en trogen publik blir därför en attraktiv samarbetspartner för produktionsbolag som söker innehåll med hög igenkänning. Att han dessutom har ett journalistiskt öga för samhällsfrågor gör hans berättelser aktuella och angelägna.

Några uppgifter om filmens titel, premiärdatum och distribution har ännu inte officiellt bekräftats. Men redan nu finns en tydlig förväntan i den svenska kulturvärlden. Många ser fram emot att se hur Schulmans litterära värld, ofta präglad av ett intensivt känsloliv och en ovilja att låta sig enkelt kategoriseras, gestaltas i rörliga bilder. Beskrivningen av att publiken kastas mellan olika moraliska perspektiv påminner också om det man förknippar med hans romaner – de är sällan svartvita, och man vet inte alltid vem man ska sympatisera med. Det är en konstnärlig hållning som kräver något av sin publik, men som också belönar den med en rikare upplevelse.

Alex Schulmans debut som regissör är ännu så länge ett löfte, men ett löfte med hög trovärdighet. Med en bakgrund som en av Sveriges mest lästa författare, med en gedigen kunskap om mänskliga relationer och med ett tydligt visuellt språk i sina texter – inte minst i de sceniska partierna av ”Bränn alla mina brev” – har han goda förutsättningar att lyckas. Om filmen lever upp till de höga förväntningarna återstår att se. Men redan nu står det klart att detta är en av de mest efterlängtade svenska filmdebuterna på flera år. Såväl kritiker som den breda publiken kommer att följa honom noga när han nu tar det här steget. För en berättare som alltid rört sig i gränslandet mellan olika uttrycksformer är filmen ett logiskt nästa kapitel.