Tunga moderater går till attack mot Andersson efter vägran att förhandla med en Tidö 2-regering.

Magdalena Andersson (S) har gett besked om att Socialdemokraterna kommer att driva en fullständig oppositionspolitik mot en borgerlig regering som stöds av Sverigedemokraterna. Uttalandet har väckt ilska bland flera tunga moderater och ökar nu spänningarna i svensk politik.

Med det menas att Socialdemokraterna inte avser att söka blocköverskridande uppgörelser med regeringsunderlaget. Det handlar inte bara om att rösta emot regeringens förslag i riksdagen, utan också om att aktivt driva en alternativ politik i budget-, skatte- och välfärdsfrågor. Beskedet kan läsas som en markering mot det samarbete som Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna har byggt upp med SD genom Tidöavtalet.

Tidöavtalet har sedan valet 2022 utgjort grunden för Ulf Kristerssons regering. Sverigedemokraterna sitter inte i regeringen, men har en avgörande roll i riksdagen. Genom avtalet har partiet fått inflytande över migrations- och rättspolitik, medan M, KD och L styr landet. För Socialdemokraterna har detta samarbete varit en av de viktigaste politiska skiljelinjerna. Anderssons utspel bekräftar att partiet nu vill göra valet till en folkomröstning om just denna fråga.

Inom Moderaterna har reaktionen dock varit stark. Flera ledande företrädare uppges vara upprörda över Anderssons formulering. De menar att en sådan hård opposition riskerar att försvåra nödvändiga beslut i en tid präglad av säkerhetspolitiska utmaningar, ekonomisk oro och behovet av stabila statsfinanser. Vissa moderater har under mandatperioden öppnat för möjligheten att samarbeta med S i enskilda frågor, exempelvis när det gäller energipolitik och försvar. Med Anderssons besked blir den dörren svårare att hålla öppen.

Konfliktlinjen följer dock en logik. Socialdemokraterna vill undvika att normalisera Sverigedemokraternas inflytande. Genom att tala om en fullständig oppositionspolitik förtydligar Andersson att S inte kommer att vara med och ge regeringen legitimitet. Det är en strategi som kan stärka partiet hos väljare som vill se en tydlig motsättning mellan vänster och höger, men den innebär också en risk. Om väljare uppfattar S som ett parti som bara säger nej i viktiga nationella frågor, kan det slå tillbaka.

Moderaterna befinner sig i ett känsligt läge. Partiet måste samtidigt hålla samman sitt eget samarbete med SD och framstå som regeringsdugligt. När S nu drar undan möjligheten till blocköverskridande samtal, hamnar M i ett större beroende av SD. Det stärker SD:s förhandlingsposition, samtidigt som det försvårar framtida regeringsbildningar. Enligt flera bedömare kan Anderssons utspel därför tvinga Moderaterna att ta ställning till vad partiet egentligen står för.

Frågan har också bäring på näringslivet och investeringsklimatet. Politisk instabilitet brukar skapa osäkerhet bland företag och på finansmarknader. Energi, infrastruktur och skattepolitik är frågor där långsiktiga beslut kräver bred majoritet. Om oppositionen och regeringen inte kan tala med varandra ökar risken för att viktiga reformer skjuts upp, vilket i förlängningen kan drabba tillväxt och sysselsättning. Signalvärdet är tydligt: den politiska polariseringen i Sverige växer.

Sverige är inte ensamt om denna utveckling. I flera europeiska länder har högerpopulistiska partier fått ökat inflytande, och traditionella mittenpartier har tvingats välja mellan samarbete och isolering. Danmark och Finland har hanterat liknande situationer på olika sätt. I Finland sitter Sannfinländarna i regeringen, medan Danmark har sett både blocköverskridande avtal och skarpare retorik. Det svenska läget är extra komplext eftersom SD varken är ett klassiskt borgerligt parti eller ett mittenparti, men samtidigt innehar en nyckelroll.

En fråga inför nästa mandatperiod är om Anderssons linje kommer att mjukna om statsministerposten står på spel. Historiskt har Socialdemokraterna ofta varit pragmatiska när de har kunnat styra landet. Men efter den senaste mandatperioden med borgerlig regering och växande SD-inflytande finns en tydlig strävan inom S att återta initiativet. Beskedet om en fullständig oppositionspolitik ska ses i det ljuset.

Det återstår att se hur de ledande moderaternas ilska tar sig uttryck. Inom kort ska partierna positionera sig inför budgetförhandlingar och valrörelse. Anderssons uttalande har redan ritat om kartan: Nu handlar det inte om gradvis påverkan, utan om ett tydligt vägval. För Moderaterna innebär det att förhållandet till SD – och till Socialdemokraterna – blir den centrala strategiska frågan.