Aron Lund: Därför kommer jag att förlora slaget om Tjernobyl, Odessa och Kiev

Sedan i somras har den svenska regeringen velat ersätta de traditionella svenska namnformerna Kiev, Odessa, Donbass och Tjernobyl med de mer ukrainskt klingande Kyjiv, Odesa, Donbas och Tjornobyl. I ett pressmeddelande i juli förklarade Utrikesdepartementet att de äldre stavningarna ”kan kopplas till rysk stavning”, medan de nya ”motsvarar de ukrainska namnformerna”. Förändringen presenterades som ett led i stödet till Ukraina i dess försvarskamp mot Ryssland.

Bakgrunden är Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina, som inleddes i februari 2022. Sedan dess har flera västländer och internationella medier sett över sitt namnbruk. På engelska har Kiev i stor utsträckning ersatts av Kyiv, och i många europeiska länder har myndigheter och medier uppmanats att använda ukrainska namnformer. Även inom Nato och EU har de ukrainska formerna successivt blivit standard i officiella sammanhang. I Sverige har frågan dock väckt en ovanligt het debatt, inte minst eftersom svensk språkvård normalt är försiktig med tvära kast.

I september ställde sig Språkrådet, myndigheten för språkpolitik inom Institutet för språk och folkminnen, bakom regeringens linje. Rådet gick därmed längre än regeringen och förordade en standardiserad translitterering av alla ukrainska ort- och personnamn. Två undantag föreslås: Krim och Ukraina behåller sina svenska former. Krim var fram till Rysslands annektering 2014 en del av ukrainskt territorium och har därefter varit en av de hetaste konfliktpunkterna i kriget. Donbas, den östukrainska region som omnämns i namnbytet, har på samma sätt varit skådeplats för striderna sedan 2014.

Förslaget har mött invändningar från flera håll. Kritiker – bland dem språkforskare och dagstidningar – påpekar att namnformer som Kiev och Odessa är etablerade exonymer, det vill säga inhemska namn på utländska platser. Sådana namn är ingen ovanlighet; världen är full av platser som har olika namn på olika språk. Svenskan har exempelvis Casablanca, Hebron, Aten och Neapel, där den svenska namnformen inte heller överensstämmer med det lokala namnet. Att byta ut dem skulle innebära ett brott med en lång språklig tradition, menar kritikerna, som också ifrågasätter om en stavningsreform verkligen stärker Ukrainas sak.

En annan svårighet gäller uttalet. Medan regeringens beslut rör skrift har Språkrådet också tvingats ta ställning till hur de nya namnformerna ska uttalas. Rådet har publicerat uttalsanvisningar på sin webbplats och uppmanar allmänheten att gå in på engelskspråkiga Wikipedia för att lyssna på ljudfiler med ukrainskt uttal. Kritiker har ifrågasatt hur realistiskt det är att svenska talare ska anamma uttal som ligger långt från de inhemska. Odessa rimmar i svenskan på hjässa, medan Odesa rimmar på nesa – en skillnad som inte är enkel att omsätta i praktiken. Frågan om huruvida stavning och uttal kan skiljas åt har därmed blivit central i debatten.

Inom medievärlden är bilden splittrad. Sveriges Television och Sveriges Radio har anpassat sig till regeringens och Språkrådets linje, medan stora delar av dagspressen fortsatt använder de traditionella namnformerna. Den breda allmänheten tycks vara tveksam. I den offentliga debatten har flera röster varnat för att en politiskt styrd namnändring riskerar att skapa ett onödigt avstånd mellan språkexperter och allmänhet. Samtidigt visar opinionsmätningar att Sverige hör till de länder i EU där stödet för Ukrainas kamp är som starkast. För många svenskar framstår kopplingen mellan stavning och militärt stöd som långsökt, och någon folklig opinion för namnändringen har inte gått att skönja.

Debattören Aron Lund, som har skrivit om frågan, menar att de gamla namnformerna ändå troligen är på väg att fasas ut. Han pekar på hur Vitryssland med tiden ersatts av Belarus i svenskt språkbruk. När myndigheter, public service och till slut även pressen enas kring en namnform normaliseras den, även om nästan ingen från början ville ha förändringen. Lund illustrerar med exemplet Nikolaj Gogol, som enligt Språkrådets rekommendation nu bör kallas Mykola Hohol – en förändring som få svenska läsare lär känna igen.

”Om några år kommer vi lydigt säga Tjornobyl, Odesa och Mykola Hohol, samtidigt som vi inom oss hör Tjernobyl, Odessa och Nikolaj Gogol”, skriver han.

Frågan illustrerar hur språk och politik blivit allt mer sammanflätade efter Rysslands invasion. För Ukraina handlar striden om att markera självständighet från Ryssland, inte bara politiskt utan också språkligt. För Sverige rör det sig om en ovanligt offensiv språkpolitik från statligt håll, med konsekvenser för hur namn på utländska platser hanteras i framtiden. Om de nya formerna slår igenom återstår att se, men utvecklingen följs nu med stort intresse av språkvetare såväl som av den svenska Ukraina-solidariteten i stort.