Tomas Ramberg: 20 års kamp står på spel för Åkesson

Sverigedemokraterna går mot en intern uppgörelse sedan partiledaren Jimmie Åkesson i en debattartikel i Expressen gått till hård attack mot kritiker inom det egna partiet. Han varnar för vad han kallar ”åsiktslallande” och hotar att göra upp med medlemmar som inte accepterar partilinjen. Flera tunga SD-profiler, bland dem Richard Jomshof – en av Åkessons äldsta bundsförvanter – tros höra till dem som berörs.

Bakgrunden är en växande splittring inom ett parti som under lång tid var Sveriges näst största och en central aktör i svensk politik. SD har de senaste åren haft ett avgörande inflytande över migrations- och rättspolitiken genom Tidöavtalet med regeringen, utan att själva ingå i regeringen. Men opinionssiffrorna har stagnerat, och inom partiet pågår nu en debatt om hur man ska förhålla sig till frågor om etnicitet, nationstillhörighet och rasism.

Partiet har gått från att vara en marginaliserad rörelse i slutet av 1990-talet till att i dag vara en av riksdagens största. Resan har varit nära kopplad till Jimmie Åkessons strategi att framställa SD som ett ansvarsfullt och demokratiskt parti, något som också uppmärksammats utanför Sveriges gränser i en tid när nationalistiska partier vunnit mark i flera europeiska länder. Men den strategin ifrågasätts nu internt.

Framgången brukar tillskrivas Åkessons arbete med att tvätta bort rasiststämpeln. Sedan han blev partiledare 2005 har SD steg för steg försökt distansera sig från sina rötter i rasistiska miljöer. Centralt i den omvandlingen står begreppet ”öppen svenskhet”. Enligt partiprogrammet kan den som invandrat bli en del av den svenska nationen – men bara om hen talar flytande svenska, uppfattar sig som svensk, lever enligt svensk kultur, ser den svenska historien som sin egen och känner större lojalitet med Sverige än med något annat land.

Kritiker menar att kriterierna är så snäva att de i praktiken utesluter många, och att partiet medvetet har snävat in definitionen av rasism för att undgå anklagelser. I stället för att bemöta kritiken i sak har partiledningen gjort den till en del av berättelsen om en elittillvänd motståndare. Partiets historia gör dock anspråken svåra att upprätthålla. SD bildades 1988 ur Bevara Sverige Svenskt, och partiets egen vitbok har bekräftat de nazistiska och utlänningsfientliga rötterna. När Åkesson nu hävdar att partiet ”aldrig haft några rasistiska uppfattningar” står det i direkt konflikt med partiets egen historieskrivning.

Trots normaliseringslinjen har SD under senare år också återkommit till tankegods som ligger nära ett etniskt synsätt. Ett exempel är formuleringen om en ”nedärvd essens hos varje människa” i partiprogrammet – en skrivning som togs bort efter kritik, men utan att partiet backade i sak. Ett annat är föreställningen om ”folkutbyte”, alltså att svenskarna är på väg att bytas ut mot människor med främmande kulturer. Både Åkesson och Mattias Karlsson, som ofta beskrivs som partiets chefsideolog, har ställt sig bakom idén och kallat den ett matematiskt faktum.

Enligt statsvetare är de nya motsättningarna ett uttryck för eftervalsångest. Efter en lång rad framgångar har vinden vänt, och inom partiet finns nu olika uppfattningar om vägen framåt. En falang vill skärpa retoriken för att locka tillbaka väljare, medan andra vill fortsätta på den moderata linje som byggt partiets väljarstöd. Åkessons utspel ses som ett försök att slå vakt om den linje han själv format och tvinga partiet att enas bakom hans ledarskap.

Frågan är nu hur partiledningen agerar mot oliktänkande. Åkesson har i inte alltför subtila ordalag sagt att de som inte anpassar sig kommer att rensas ut, och flera ledande företrädare kan beröras. Richard Jomshof, som profilerat sig i rättspolitiska frågor och har en stark ställning bland medlemmarna, pekas ut som en av dem. En öppen maktkamp skulle få konsekvenser inte bara för SD utan för hela den svenska politiska kartan, där partiet sedan länge är en avgörande maktfaktor och en av regeringens viktigaste stöttepelare i riksdagen.

Flera bedömare menar att det vi nu ser kan vara början på en brutal politisk uppgörelse inom Sverigedemokraterna.