Tomas Ramberg: Sanningens minut för Thand Ringqvist

Regeringsbildningen i Sverige har hamnat i ett kritiskt skede. Efter att talmannen Andreas Norlén under flera dagar kritiserats för ett långsamt agerande valde han på torsdagen att skynda på processen. Om mindre än en månad kan riksdagen ställas inför en fjärde statsministeromröstning. Misslyckas den innebär det automatiskt extra val.

På tisdag väntas riksdagen rösta ner Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist som statsministerkandidat. Enligt den process som talmannen lagt upp får därefter Moderaternas ledare Ulf Kristersson en vecka på sig att försöka bilda en ny regering. Kristersson leder det största oppositionspartiet, men hans möjligheter att samla en majoritet bedöms som små. Såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet har aviserat att de inte kommer att stödja en M-ledd regering.

Centerpartiet värjer sig energiskt mot beskrivningen att det är just C som avgör huruvida det blir extra val. Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist har hävdat att hennes parti redan gjort alla förflyttningar som är möjliga för att underlätta en regeringsbildning. Hennes uppmaning till övriga partier är att nu röra sig från sina positioner. Men politik handlar inte om önskemål, utan om vad som faktiskt är möjligt. Centerpartiet måste förhålla sig till två omständigheter som sätter ramarna.

För det första: Det finns ingen majoritet för ett mittenalternativ. Tisdagens omröstning väntas bli ett protokoll över detta faktum. Så länge C inte samarbetar med Sverigedemokraterna finns bara ett regeringsunderlag som kvarstår: S, V, C och Miljöpartiet. Någon centrumkoalition med de traditionella borgerliga partierna kan inte samla fler röster.

För det andra: Vänsterpartiet står fast vid att stoppa alla regeringar som partiet inte själv ingår i. Inga tecken på sprickor i V har synts. Partistyrelse och riksdagsgrupp står enade bakom partiledaren Nooshi Dadgostars linje, och ett beslut med överväldigande majoritet på partikongressen har gett den tvingande karaktär. Den linjen har också belönats av väljarna. V gick fram mest av alla partier i valrörelsen, där Nooshi Dadgostars hållning var välkänd. Efter valet har den upprepats dagligen. Opinionsmätningar från Indikator visar att V-väljarna i huvudsak är nöjda med hur partiledningen hanterat regeringsfrågan. Partiets vice ordförande Ida Gabrielsson har varit en av de tydligaste rösterna för budskapet att ”alla ska med”.

Varken Centerpartiet eller Socialdemokraterna uppskattar V:s ställningstagande, men de tvingas förhålla sig till det. För socialdemokratin gör det ändå mindre ont att samarbeta med V än att utlösa ett extra val. Att rädda regeringsmakten prioriteras högt. Dessutom skulle V:s uppfattning knappast ändras i ett extra val. Tvärtom skulle en sådan valrörelse helt domineras av regeringsfrågan, där väljarna ställs inför ett val mellan en M-ledd regering med SD och en S-ledd regering med V.

I ett sådant val riskerar Centerpartiet att hamna i marginalen. Vad skulle Elisabeth Thand Ringqvist gå till val på? Att i sista stund vika sig för antingen V eller SD vore knappast trovärdigt. Återstår att ännu en gång kräva väljarnas stöd för en mittenregering – men den här gången med en betydligt försvagad position och förslösad trovärdighet.

Många bedömare menar därför att S och C nu måste hitta en väg tillbaka som räddar ansiktet på alla inblandade. En lösning där Centerpartiet kan visa upp politiska segrar i sakfrågor, samtidigt som Vänsterpartiet tvingas vika sig i känsliga symbolfrågor. Nooshi Dadgostars parti lär i så fall behöva acceptera en rad förödmjukande eftergifter för att få platser i regeringen.

Den svenska regeringskrisen är ett resultat av ett djupt splittrat parlament. Efter valet har inget av de två traditionella blocken kunnat samla en majoritet. Längden på processen har skapat frustration bland väljarna, och partierna har pressats att ta ställning i frågor som de helst velat undvika. Talmannen har nu visat att han kommer att använda alla steg i grundlagsprocessen för att nå en lösning. Om inget fungerar återstår det yttersta verktyget: ett extra val. En sådan utveckling vore dock både kostsamt och politiskt oförutsägbart. Frågan är om partierna i slutändan föredrar att ge vika eller att ta risken att pröva folkets förtroende igen.