Björn Wiman: Techmiljardärernas leksak kan vara vår tids atomvapen

Sveriges regeringsförhandlingar beskrivs ofta som svåra. Men jämfört med de motsättningar som präglade svensk politik efter valet 1976 framstår dagens stridsfrågor som hanterliga. Den historien berättas av Tomas Ramberg i boken ”Att dagtinga med sin övertygelse”, som skildrar kärnkraftens genombrott och dess politiska efterspel.

I april 1976 dundrade centerledaren Thorbjörn Fälldin att han inte skulle sätta sig i en regering som startar fler kärnkraftverk. Ingen statsrådspost, sade han, kunde vara så åtråvärd att han var beredd att dagtinga med sin övertygelse. Ett halvår senare var han statsminister i en borgerlig trepartiregering – och regeringen gav grönt ljus för att ladda reaktorn i Barsebäck. Kärnkraftverket, beläget i Skåne nära Köpenhamn, blev därmed en symbol för hur en utstakad politisk röd linje kan korsas när verkligheten kommer i kapp.

Fälldins motstånd hade formats några år tidigare, vid en frukost med fysikern Hannes Alfvén. Alfvén, Nobelpristagare och en av kärnkraftens tidiga portalgestalter, beskrev kärnkraft och kärnvapen som siamesiska tvillingar. Han påpekade att avfallsprodukter som plutonium har en halveringstid på 24 000 år, vilket i praktiken innebär att de måste hållas åtskilda från människor i evighet. För Fälldin blev mötet en moralisk väckelse. I Rambergs bok beskrivs det som att Alfvén frälste centerledaren.

Den historien har fått förnyad aktualitet genom att 1950-talets atomdebatt på flera sätt liknar dagens diskussion om artificiell intelligens. Då som nu var det några av dem som själva var med om att utveckla tekniken som först varnade. Fysikern Robert Oppenheimer, som lett arbetet med atombomben, pekade på hur atomklyvningen radikalt förändrat människans livsvillkor. I dag varnar forskare som Geoffrey Hinton, ofta kallad AI:s gudfader, för att en okontrollerad AI-utveckling kan innebära existentiella hot. Reaktionerna liknar varandra. USA:s president Harry Truman avfärdade Oppenheimer som en ”lipsill”, medan Donald Trump i dag tonar ner farhågorna och prioriterar en amerikansk AI-överlägsenhet gentemot Kina framför krav på reglering.

Även framtidsvisionerna var desamma. På 1950-talet skulle atomkraften få öknar att blomstra, utrota svälten och ge mänskligheten oändlig energi. I riksdagen talades det om en ny tidsålder och outtömliga rikedomar. Kritiken avfärdades av en allians av militära intressen, staten och kapitalet – inte olikt de krafter som i dag formar AI-industrin.

Motståndet formulerades dock tidigt, och i Sverige var det företrädesvis kvinnor som gick före. Politikerna Ulla Lindström och Inga Thorsson samt författarna Barbro Alving och Sara Lidman var bland de första att peka på att atomkraften innebar ett ansvar för kommande generationer. Inga Thorsson talade om att människan överskred en gräns som naturen satt. Ulla Lindström sade om statsråden att de gjorde intryck av ”ivriga pojkar som fått en ny mekanisk leksak att pröva”. I den socialdemokratiska debatten var det kvinnorna som stod för eftertanken, medan statsminister Tage Erlander och hans ministär hänfördes av teknikens möjligheter.

Hannes Alfvén var också tidigt ute när det gällde datorernas framväxt. Under pseudonym publicerade han 1966 ”Sagan om den stora datamaskinen”, en framtidsskildring där mänskligheten konfronteras med allt mer avancerade datorer. Alfvén gissade att datorerna inte skulle vilja avskaffa människorna, eftersom de hade för mycket pietet och sinne för historisk tradition. Den fromma förhoppningen kan ställas mot dagens teknikindustri, där risken i stället har beskrivits som att AI gör oss dummare än vi redan är.

Rambergs bok ger också en påminnelse om att politiska kompromisser är en hantverkskonst. Förhandlingarna efter valet 1976 hölls i ett litet hörnrum på åttonde våningen i det dåvarande riksdagshuset. Fälldins ständiga piprökning gjorde deltagarna efterhand så omtöcknade att de till slut tvingades komma överens – om inte annat för att komma ut ur rummet. Enligt boken övade folkpartiledaren Per Ahlmark in fyra olika raserianfall, medan moderatledaren Gösta Bohman inte behövde träna. Hans vredesutbrott kom naturligt.

Berättelsen om Fälldin och Barsebäck visar att politik sällan följer de raka linjer som stakas ut i opposition. Den visar också att teknikfrågor väcker djupare frågor om makt, ansvar och mänsklighetens framtid. Kärnkraftsdebatten handlade aldrig bara om elproduktion, och dagens AI-debatt ryms inte i en teknikspalt. Den liknar den diskussion som Sverige och världen ställdes inför för ett halvt sekel sedan – med skillnaden att tempot den här gången är betydligt högre.