Regeringsdramat går vidare – här är alternativen

På torsdagen vid lunchtid ska riksdagen pröva Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson som statsminister i en socialdemokratisk enpartiregering. För att hon ska kunna tillträda krävs att en majoritet av ledamöterna inte röstar emot henne. Andersson räknar själv med att förslaget faller. ”Jag kommer att falla”, sade hon när hon slutrapporterade sitt sonderingsuppdrag för talman Andreas Norlén.

Efter omröstningen ska Norlén utse en ny sonderingsperson. Både talmannen och Andersson lutar åt att uppdraget går till Moderaternas ledare Ulf Kristersson. ”Det är naturligt att det är den som leder det näst största partiet som får uppdraget”, sade Norlén tidigare i veckan.

Kristersson leder för närvarande en övergångsregering. Hans regeringsunderlag fick 173 mandat i valet, medan den rödgröna sidan fick 176. Det innebär att han måste locka över något av de rödgröna partierna för att kunna fortsätta som statsminister. Misslyckas det kan sonderingsuppdraget troligen snart vara tillbaka hos Andersson.

En joker i processen är Centerpartiet, som fortfarande håller fast vid tanken på ett mittenalternativ med partier från båda blocken. Partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist har lyft en konstellation bestående av S, C, MP, KD och L. Matematiskt skulle den kunna samla en majoritet, men intresset från övriga partier är svalt. Liberalernas ledare har inte ens velat tala med Andersson under sonderingstiden, och för S skulle det vara svårt att förklara för väljarna varför man väljer en handfull borgerliga småpartier framför Vänsterpartiet.

För Kristersson vore en annan väg att försöka bilda en ”icke-socialistisk majoritet” med M, SD, C, KD och L. Sakpolitiskt finns beröringspunkter, men Centerpartiet har gjort motståndet mot Sverigedemokraterna till en principfråga. C har satt både heder och ära i pant på att inte stödja en regering som är beroende av SD. Ett löftesbrott skulle ses som ett svek av både väljare och partimedlemmar. C-profilen Birgitta Ohlsson har till och med sagt att hon överväger att lämna partiet om C överger sina röda linjer mot SD.

För Andersson finns flera tänkbara lösningar. Den enda kombinationen med en gemensam statsministerkandidat som har egen majoritet är S, V, C och MP. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet kräver dock att få ingå i en sådan regering. Här är Centerpartiets vägran att acceptera V-ministrar det stora hindret. Andersson har själv uttryckt skepsis mot V i regeringsställning. ”Vänsterpartiet har en lång resa kvar att göra innan de är ett parti som kan sitta i regering”, sade hon kvällen före valet.

Ett alternativ är en trepartiregering med S, V och MP som får stöd av C i riksdagen. För C vore det mindre känsligt än att själva sitta i regering med V, men det skulle fortfarande kräva att partiet överger sin röda linje. S är i grunden mer intresserade av att dela regeringsmakten med C än med V, medan MP argumenterar för att alla fyra partier bör ingå för att ge regeringen större handlingskraft.

Det omvända upplägget, en regering med S, C och MP som får stöd av V, har också diskuterats. Då skulle C inlemmas i det rödgröna blocket och V:s inflytande kunde begränsas genom ett samarbetsavtal i stället för ministerposter. Säkerhets- och utrikespolitik, där S inte litar fullt ut på V, kunde hållas utanför. Men vänsterpartister säger att kravet på ministerposter är ”nu eller aldrig”. Partiet är berett att gå långt för att komma in i regeringen för första gången i partiets historia, kanske ända till ett extraval. En betydande del av S-väljarna skulle också vara missnöjda med att C får företräde framför V.

Ytterligare en variant är en S-MP-regering med både V och C som stödpartier. S och MP har regerat ihop förr och kan tänka sig att göra det igen. Men att ha två samarbetspartier som står långt ifrån varandra i sakfrågor skulle bli komplicerat. Risken för återkommande regeringskriser är uppenbar, och även denna lösning kräver att V ger upp sitt krav på ministerposter.

Regeringsdramat är med andra ord långt ifrån avgjort. Talmannen har flera svåra vägval framför sig, och alla tänkbara konstellationer innehåller minst ett parti som måste göra avkall på en principiell hållning. Det enda som verkar säkert är att processen lär kräva både tid och kompromissvilja.