Johan Esk: Jublar Frida Karlsson i fören på idrottens Titanic?

Mer än 50 personer från 27 medie- och produktionsbolag hade anmält sig till längdlandslagets upptakt på Södermalm i Stockholm. Ett sådant tryck är något de flesta svenska idrotter bara kan drömma om, och intresset har vuxit stadigt under flera år.

Längdchefen Lars Öberg konstaterar att utvecklingen varit tydlig.

– Vi är jätteglada och ödmjuka för det stora intresset. Vi har märkt de tre, fyra senaste åren att det har ökat för varje år, säger han.

Enligt Öberg finns förklaringen i rummet. Där sitter en färsk svensk OS-mästare. Där ytterligare en. Och en till. Två mästare saknas, men det finns gott om andra åkare som blivit stora profiler för den svenska skidpubliken.

Frida Karlsson, den största stjärnan i landslaget, är medveten om både läget och ansvaret.

– Jag vill ge tillbaka på mitt sätt. Jag ser mitt ansvar mycket mot den yngre generationen, att kunna vara en förebild, säger hon.

– Medialt tänker jag att det bara handlar om att vara sig själv och att det är bra om det finns olika personligheter.

För Karlsson är längdåkning mer än ett jobb.

– Jag ska göra det jag älskar och underhålla folk på vägen. Det är det som det handlar om. Det är privilegierat att också få tjäna pengar på det.

Förmågan att dra tittare, läsare och lyssnare är väldokumenterad i en tid där allt kan mätas. Desto märkligare kan det tyckas att en sport som är så liten globalt engagerar så starkt i Sverige.

– Det är en sak jag kan fråga mig själv. Det är märkligt, men kul, säger William Poromaa, som tillsammans med Edvin Anger bär förhoppningar på herrsidan.

Han ser den kommande säsongen som en revansch efter en tung OS-vinter.

– Jag tror att tittarna känner att de kan komma nära sporten och bli en del av den. Sen har skidåkningen sin kultur och historia i Sverige.

Sveriges framgångsrika landslag matchar det stora motionsintresset för skidor i landet. Samtidigt är kontrasten mot omvärlden skarp. Längdsporten har aldrig haft en bred internationell topp, och avsaknaden av ryska åkare i spåren har förstärkt dominansen. Vid OS 2026 tog Sverige och Norge alla guld i längdskidåkningen, precis som vid VM i Trondheim 2025.

Inte heller tv-sändningarna ger anledning till överdriven optimism. Tv-bolagens guldrush är över. Intäkterna för rättigheter har generellt sjunkit kraftigt, och det är fortfarande inte klart vilka som ska sända skid-VM i Falun 2027.

Hur länge det svenska intresset kan bära sporten är därför en öppen fråga. Internationellt tunnas det ut. Jessie Diggins, vars känsloladdade åkning länge gav längdskidåkningen en global röst, har avslutat karriären. När USA:s landslagstrupp presenterades i höst fanns inte en enda damåkare med.

Frida Karlsson tror att avtrycket ändå lever kvar.

– Vi kommer att sakna henne. Hon har varit en viktig pjäs i sporten och en bra förebild för många. Jag tror att hon har sått många frön på andra sidan Atlanten, säger hon.

Lars Öberg lyfter fram Internationella skidförbundets rapporter, som visar att längdåkning är den skidgren som ökar mest i antal utövare i världen. Samtidigt pekar han på två hot.

Det ena är klimatkrisen.

– Det är klart att klimathotet finns där. Vi är en vintersport och utan det vita underlaget går det inte. Men vi har större kunskaper i hur man sparar snö nu och den tredje generationens snökanoner är miljövänliga och otroligt effektiva. En slinga som tidigare tog två veckor att spruta tar nu två dygn, säger han.

Det andra hotet handlar om generationsväxling i Sverige.

– Framgång är en färskvara. Skulle vi tappa ett antal förebilder så skulle vi snabbt få börja jobba på ett annat sätt. Så det gäller att vi får in åkare underifrån som är beredda att ta över. De sportsliga framgångarna är grunden för att vi ska ha en bra produkt, säger Lars Öberg.

För Frida Karlsson väntar en säsong med VM i Falun och SM på hemmaplan i Sollefteå. Om det också blir hennes sista vet hon inte.

– Just nu står jag fast vid att jag ska ta nya förhandlingar med mig själv efter säsongen, säger hon.