På torsdag ska riksdagen ta ställning till om Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson ska bli ny statsminister. Andersson räknar själv inte med att få kammarens stöd, och om hon faller blir det talmannen Andreas Norléns uppgift att utse en ny person att sondera förutsättningarna för en regering. Frågan är om Moderaternas ledare Ulf Kristersson, som väntas ta över stafettpinnen, är beredd att anta uppdraget.
Det är en ovanlig situation att en sittande statsminister, vars parti förlorat valet, ändå prövas för en ny mandatperiod. Andersson har under sin tid som partiledare och statsminister profilerat sig som en ansvarstagande ledare, men hennes utrymme att manövrera är begränsat. Vänsterpartiet kräver inflytande över politiken i utbyte mot sitt stöd, något som Centerpartiet har svårt att acceptera. Samtidigt har Liberalerna, som ingick i samarbetet med S under förra mandatperioden, vänt sig till höger. Sammantaget gör det att Andersson saknar en realistisk väg till statsministerposten.
Bakgrunden är det jämna valresultatet, där det borgerliga blocket – Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna – samlade 176 mandat mot 173 för det rödgröna blocket med Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet. I Sverige gäller negativ parlamentarism: en statsministerkandidat blir vald om inte minst 175 ledamöter röstar emot. Det innebär att Andersson är helt beroende av att borgerliga ledamöter avstår eller röstar med henne, vilket i nuläget framstår som osannolikt.
Hittills har inget av de borgerliga partierna signalerat att de skulle vara beredda att släppa fram en socialdemokratisk statsminister. Sverigedemokraterna, som med sina 73 mandat är riksdagens näst största parti, har varit tydliga med att de föredrar en borgerlig regering. Kristdemokraterna och Liberalerna har också ställt sig bakom Kristersson, medan Centerpartiet, som tidigare samarbetat med S, nu befinner sig i en vågmästarroll och ännu inte sagt hur partiet ställer sig i en eventuell ny omröstning.
Kristersson är tveksam till hur meningsfullt ett sonderingsuppdrag skulle vara. Han påpekar att det är den parlamentariska verkligheten som styr, inte de enskilda partiernas önskemål.
– Jag för löpande samtal med andra partier, men ytterst är det mandaten som avgör. Så länge det ser ut som det gör finns det inte parlamentariska förutsättningar för en icke-socialistisk regering, säger Kristersson.
Han vill inte gå in på om han vill ha uppdraget, utan understryker att det är talmannens uppgift att avgöra om förutsättningarna har ändrats sedan valdagen.
– Det handlar om att seriöst pröva en regering som kan tolereras och väljas av Sveriges riksdag, och det måste alltid börja i mandatfördelningen. Att slänga bort omröstningar som man vet misslyckas är att slösa på svenska folkets tålamod, säger Kristersson.
Om omröstningen på torsdag slutar med ett nej, som väntat, är nästa steg i regeringsbildningen att talmannen kallar partiledarna till nya samtal. Andreas Norlén har tidigare varit noga med att följa den process som riksdagsordningen föreskriver, och han lär nu ge Kristersson i uppdrag att sondera. Frågan är bara om Kristersson accepterar uppdraget, eller om han anser att det är meningslöst att pröva en regering som redan har ett svagt parlamentariskt underlag.
En förlorad omröstning för Andersson skulle inte vara juridiskt bindande för framtiden. Statsvetare har påpekat att en statsministerkandidat kan återkomma om den parlamentariska situationen förändras, exempelvis genom att något parti byter sida eller att nyval utlyses. Men i praktiken skulle ett nej vara en tydlig signal om att S-ledaren inte har stöd, och det skulle stärka Kristerssons position ytterligare.
Riksdagens beslut väntas också följas med intresse av finansmarknaden. Politisk osäkerhet brukar i regel skapa oro, men hittills har marknaden tagit regeringsförhandlingarna med ro. Den svenska kronan har varit relativt stabil, och ekonomin har inte påverkats nämnvärt av det politiska dödläget. En snabb och ordnad regeringsbildning anses dock vara viktig för att upprätthålla förtroendet för Sverige som ett förutsägbart land att investera i.
För väljarna handlar torsdagens omröstning ytterst om vem som ska leda landet under de kommande åren. Socialdemokraterna går till val på frågor som välfärd och jobb, medan Moderaterna och deras stödpartier har profilerat sig på migration, lag och ordning. Den blocköverskridande samarbetsytan är liten, och torsdagens omröstning lär därför inte bli den sista i regeringsfrågan.
