Tre rödgröna ungdomsförbund förhandlingsredo – men CUF säger nej

De rödgröna ungdomsförbundens ledare är djupt frustrerade över den segdragna regeringsbildningen. My Kårlycke, ordförande för Ung Vänster, har ett recept: lås in alla partiledare i ett rum och släpp inte ut dem förrän de har kommit överens.

Efter valet har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet inlett samtal om att bilda regering, men med ett nästan jämnt valresultat och stora inbördes motsättningar har processen kört fast. Förra fredagen bjöd Centern in V, S och MP till ett seminarium, men några egentliga förhandlingar har ännu inte börjat.

Kårlycke menar att det krävs mer handfasta möten. ”Om jag var partiledare skulle jag vara ännu tydligare. Antingen träffas vi nu i samma rum och pratar, eller så får de andra partierna vara väldigt tydliga med att de vill ha ett extraval”, säger hon.

Seminariet kallar hon ett ”spel för gallerierna” så länge det inte följs av verkliga förhandlingar. ”Det är under all kritik om man inte kan sitta i samma rum”, säger Kårlycke.

Hon tvivlar dock på att de röda linjerna mellan C och V går att sudda ut genom möten. Att C vill börja med sakpolitiken, i stället för att diskutera ministerposter, tolkar hon som ett sätt att använda V:s mandat för en regering utan V. ”C måste inse att V är större än dem”, säger hon.

På frågan varför V inte släpper kravet på ministerposter och i stället prioriterar sakpolitik, svarar hon att partiet har agerat stödparti åt flera S-regeringar utan att få de utfall man velat. ”Vi har helt enkelt testat det förut”, säger Kårlycke.

Även Anton Bylin, språkrör för Grön ungdom, tycker att regeringsbildningen går för långsamt. Grön ungdom har lobbat för att Miljöpartiet ska inleda ett rödgrönt budgetsamarbete innan ett färdigt regeringsunderlag finns – något som nu fått gehör. ”Alla fattar att något kommer behöva förändras med de röda linjer som finns. C och V får gärna ha kvar sina åsikter, men de röda linjerna behöver pausas så att vi kan börja förhandla sakpolitik för att få ihop en egen budget i tid”, säger han.

En majoritetsregering kräver i det här läget tillitsbygge mellan centerpartister och vänsterpartister, tror Bylin. Han konstaterar att MP just nu har relativt goda förutsättningar för regeringssamarbete och beskriver V:s strategi som ett försök att pressa Centern tills den viker sig. ”Det är inte nödvändigtvis en situation som bäddar jättebra för ett tillitsfullt samarbete”, säger han.

CUF:s ordförande Emelie Rossheim däremot vill inte se några gemensamma möten mellan ungdomsförbunden. ”Jag är emot Nooshi Dadgostar och Ida Gabrielssons teater, men trots det är sannolikheten större att vi tre kommer överens än att CUF och Ung Vänster gör det”, skriver hon. Hon riktar också skarp kritik mot Ung Vänsters EU-linje: ”Ung Vänster vill göra en Swexit (ett svenskt EU-utträde) – det är omdömeslöst och saknar verklighetsförankring.”

Rossheim är nöjd med att Centern håller fast vid att inte ingå i någon regering med ”ytterkantspartiet” Vänstern. Givet det jämna valresultatet menar hon att Centerns bästa väg är att söka stöd över blockgränsen. Hennes drömlösning är en mittenregering med S, C, KD, MP och L, där Elisabeth Thand Ringqvist tar med sig socialdemokraterna och miljöpartisterna och närmar sig KD och L. Även Simona Mohamsson är varmt välkommen att driva socialliberal politik utan inflytande från ytterkanterna, enligt Rossheim.

SSU:s ordförande Moska Hassas efterfrågar precis som Bylin en gemensam budget för de fyra partierna. ”Vi vill förhindra en övergångsbudget från Tidöpartierna, det vill säga Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. De röda linjerna från C och V skapar ett regeringskulturkrig där fokus hamnar på ministerposter i stället för på sakpolitiken”, säger hon.

Hon lyfter också strategin att ”låsa in sig” och menar att väljarna inte bryr sig om vem som får vilken ministerpost. ”Diskussionen om det gör att man missar problemen som finns och hur de ska lösas”, säger hon. SSU vill se en regering ledd av Magdalena Andersson med hög reformtakt. ”Det är inget vi sticker under stol med, att vi varit kritiska när tempot tidigare varit för lågt”, säger Hassas.

På en direkt fråga om sina bästa förhandlingstips till partiledarna bjuder de unga politikerna på en blandning av allvar och humor. Bylin uppmanar partiledaren att driva upp tempot och säkra det egna inflytandet. Kårlycke råder att inte ge sig, att säga till Elisabeth Thand Ringqvist att hon borde få sondera själv – så att hon inser att det inte finns någon mittenmajoritet – och att sätta på kaffebryggaren med något hembakat ifall någon skulle komma förbi. Hassas vill se en regering som höjer CSN, inför avgiftsfri tandvård och tar tag i gängkriminaliteten. Rossheims besked är kort: ”Keep slaying queen.”