Susanne Nyström: Romina Pourmokhtari gör en katastrofal felbedömning

Jimmie Åkesson har bara lovat en sak: att Sverigedemokraterna ska rösta ja till Ulf Kristersson som statsminister. Något stöd för den politik som en borgerlig regering sedan ska föra har han däremot inte utlovat. Tvärtom har SD-ledaren varit tydlig med att partiet går i full opposition efter själva statsministeromröstningen. ”You’re on your own”, sade han till Kristersson.

Uttalandet har satt fokus på den parlamentariska situationen. SD är vågmästare i en riksdag där inget av de traditionella blocken har egen majoritet. Med 73 mandat har partiet tillräckligt många röster för att avgöra en majoritet. I en debattartikel i Expressen den 6 november skriver Åkesson att om det bildas en borgerlig fyrpartiregering blir SD i praktiken en stark vågmästare i riksdagen. Han ser större möjligheter att påverka politiken med en M-ledd regering än med en S-ledd. Han räknar också med att SD ska få igenom delar av sin politik även utan att ingå i regeringen.

Den bilden skiljer sig från den som gavs i måndagens Aktuellt. Där berömde klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) Åkesson för att han avstår från allt inflytande och åsidosätter partiets intressen för Sveriges bästa. Hon lyfte fram att SD tolererar Kristersson utan krav på vare sig ministerposter eller avtal. Liberalerna har beskrivit SD som Tidösamarbetets mest osjälviska kompis. Men Åkessons egna formuleringar ger en annan bild av vad samarbetet går ut på.

I debattartikeln skriver Åkesson att tiden i opposition kan göra SD till ett ”mittenparti” som kan samarbeta brett. I klartext handlar det om att kunna göra upp med Socialdemokraterna, eller åtminstone rösta på samma förslag som S. Den möjligheten utesluter han inte. Tvärtom verkar den vara en del av strategin. SD ska kunna vara en självständig kraft som pressar en M-ledd regering från höger, men som samtidigt har dörren öppen för samarbeten åt vänster.

Tidösamarbetet har vuxit fram ur de förhandlingar som fördes efter valet 2022. Där ingår Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Samarbetet har gett SD ett informellt inflytande över regeringens politik, men partiet har ingen plats i regeringen. Åkessons utspel kan ses som ett sätt att markera att SD inte är bundet av regeringssamarbetet när det gäller enskilda omröstningar. Det stärker partiets förhandlingsposition inför budgetförhandlingar och andra viktiga beslut.

För Ulf Kristersson blir konsekvenserna påtagliga. De traditionella borgerliga partierna har tillsammans färre mandat än Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Utan SD:s stöd i enskilda frågor kommer Kristersson att förlora voteringar. Mest avgörande är budgetomröstningen. Där vinner de rödgrönas förslag om inte Åkesson har säkrats på förhand. Det kräver i sin tur en budgetförhandling med SD, och en sådan skulle sträcka sig över de flesta politikområden. Alternativet är att regeringen går vidare ”on your own” och riskerar att få sin politik nedröstad.

Det gör bilden av Åkesson som osjälvisk kungamakare svår att hålla. Hans agerande handlar i stället om att maximera SD:s inflytande. Genom att stödja Kristersson i statsministeromröstningen utan att binda sig vid en gemensam regeringsplattform behåller Åkesson friheten att agera från fall till fall. Kristersson kan bli statsminister, men med ett svagt och osäkert parlamentariskt underlag. Priset för statsministerposten kan bli en regering som ständigt måste förhandla med SD om varje större beslut.