Efter att en minister i Ulf Kristerssons regering beskrev Sverigedemokraterna som ett osjälviskt stödparti vänder sig Dagens Nyheters ledarsida mot den bilden. I SVT:s Aktuellt sade ministern Romina Pourmokhtari (L) att Jimmie Åkesson avstår från allt inflytande och åsidosätter partiets intressen för Sveriges bästa. Hon syftade på att SD tolererar Kristersson som statsminister utan att kräva vare sig ministerposter eller formella avtal. Den tolkningen får nu hård kritik.
På Dagens Nyheters ledarsida, som är oberoende liberal, beskrivs bilden av den osjälviske Åkesson som direkt felaktig. Enligt ledarredaktionen har Åkesson bara gjort ett enda åtagande: att lägga ned rösterna för en regering med M, KD, L och C när riksdagen ska rösta om statsminister. Det innebär inte att han accepterar deras politik. Tvärtom har han sagt att SD omedelbart efter omröstningen går i full opposition.
Den strategin har Åkesson formulerat själv. I en debattartikel i Expressen den 6 november skriver han att SD i praktiken blir en stark vågmästare i riksdagen om en borgerlig fyrpartiregering bildas. Han är också tydlig med att SD:s möjligheter att få igenom sin politik är bättre med en moderatledd regering än med en socialdemokratisk. Uttalandet till Ulf Kristersson – ”You’re on your own” – ska läsas i det ljuset. Det är inte ett erbjudande om lojalitet, utan ett konstaterande att SD kommer att stå fritt.
För Liberalerna har utspelet i stället tolkats som att SD är berett att ta en kula för laget. Dagens Nyheter kontrar med att en sådan slutsats inte har stöd i Åkessons egna ord. Han har inte lovat att rösta för regeringens budget eller för dess förslag. Han har inte heller uteslutit samarbete med Socialdemokraterna. Tvärtom skriver han att tiden i opposition kan göra SD till ett mittenparti som kan samarbeta brett. I praktiken innebär det att SD kan rösta med S i enskilda sakfrågor – eller lägga ned rösterna – när det gagnar partiet.
Den parlamentariska matematiken gör frågan mer än teoretisk. M, KD, L och C har tillsammans färre mandat än S, MP och V. För att Kristersson ska kunna tillträda som statsminister räcker det att SD avstår från att rösta nej, eftersom en kandidat bara fälls om minst 175 ledamöter röstar emot. Men i en budgetomröstning räcker inte en passiv hållning. Om SD röstar emot regeringens budgetförslag kan de rödgröna partiernas budget vinna. Regeringen måste alltså antingen få SD att aktivt stödja budgeten eller säkra att SD åtminstone inte röstar emot den.
Det ställer Ulf Kristersson inför ett vägval. Det ena alternativet är att inleda budgetförhandlingar med SD och försöka komma överens i fråga efter fråga, från skattepolitik till migration och klimat. Det andra alternativet är att försöka styra med en minoritetsregering och riskera att förlora omröstningar i riksdagen. I båda fallen får SD en vågmästarroll som ger partiet möjlighet att utkräva eftergifter.
Ledarsidan konstaterar att Åkessons agerande därför inte handlar om välvilja. Det handlar om att maximera eget inflytande. Kristersson kan visserligen tillträda som statsminister med en känsla av seger, men i nästa skede blir han beroende av ett parti vars intresse inte är att regeringen lyckas, utan att SD självt blir starkare. Slutsatsen är att Liberalernas tolkning av SD:s självutplåning saknar grund. Om Tidösamarbetet ska fungera, måste de ingående partierna förstå skillnaden mellan ett löfte om tolerans och ett löfte om samarbete.
