”Det enda som kan stoppa oss är om någon gör sig illa på riktigt”

Tre unga kvinnor från Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, GIH, har gett sig i kast med En svensk klassiker – en av landets mest krävande motionsutmaningar. För Maja Simonsson, 20, Thea Katsoulaki, 21, och Hanna Malik, 24, började det hela under en höstpaddlingstur i höstas när Maja plötsligt ställde frågan om de ville göra utmaningen tillsammans.

Klassikern består av fyra lopp som ska genomföras inom ett år: Vasaloppet 90 kilometer på skidor, Vätternrundan 315 kilometer på cykel, Vansbrosimningen 3 kilometer simning och Lidingöloppet 30 kilometer löpning. Det är valfritt vilket lopp man startar med, men samtliga måste klaras inom samma kalenderår.

För Maja var det en längtan som hade funnits där länge, men hon hade tidigare inte hittat någon att ta sig an utmaningen tillsammans med. När hon frågade kompisarna under paddlingsturen nappade Thea direkt, trots att hon tidigare inte sett sig själv som någon som faktiskt skulle genomföra något sådant. Hanna följde med och tänkte ”varför inte?”.

Gemenskapen har varit avgörande redan från start. Det första loppet, Vasaloppets Öppet spår, klarade de tillsammans och ordet ”tillsammans” verkar vara nyckeln till deras strategi. Maja berättar att hon och Hanna åkte mycket tillsammans och att det var skönt att ha någon att luta sig mot när de hade sina dippar.

”Ja, att man hade någon där som kunde dra en … Och man kände lite press också: ’Om Maja fortsätter åka så måste jag också fortsätta.’ Jag tror att det hade varit lättare att ge upp om man åkt själv”, förklarar hon.

Nu står Vätternrundan för dörren, och trion är fulla av tillförsikt blandat med nervositet. De är alla tre relativt oerfarna landsvägscyklister, även om Maja tidigare har genomfört Cykelvasan. För dem är landsvägscykling helt nytt territorium, men humöret är fortsatt högt.

”Det är mycket roligare att cykla än att åka längdskidor”, säger Thea och får de andra att skratta. ”Vädret är bättre också, alltså förhoppningsvis lite varmare. Och sen är det väldigt fina vyer oftast när man cyklar landsväg”, tillägger Hanna, innan Maja skämtsamt kommenterar: ”Om man hinner njuta av det.”

Trion är del av en större trend. Inför årets Vätternrundan meddelade arrangören att gruppen ”kvinnor upp till 25 år” har ökat med nästan 25 procent jämfört med förra året. Andelen förstagångsåkare ökar också kraftigt och ligger nu på 55 procent. Utvecklingen speglar en bredare rörelse där allt fler unga kvinnor tar sig an traditionellt mansdominerade motionslopp.

När de tillfrågas om vad som lockar pekar de på sociala medier som en viktig faktor. ”Jag har sett mycket på sociala medier om att unga tjejer cyklar, och då blir man inspirerad. När man ser att andra gör det så tänker man ’då kan jag också'”, säger Hanna. Maja instämmer och menar att spridningen på sociala medier är en mycket stor faktor bakom trenden.

Thea betonar inställningen och känslan av att kunna klara det man sätter sig för. ”Jag tror väl att alla vill ta sig an en riktig utmaning, och det här är ju en jävla utmaning. Och jag tror att alla kanske har den inställningen som vi har, att det går och om man kämpar tillräckligt mycket så kommer man att komma i mål.”

Att börja med ett 315 kilometer långt lopp kan tyckas ambitiöst, inte minst när deras längsta träningspass hittills har varit fem till sex mil. När frågan ställs utlöser det ett nytt skratt. Thea funderar högt på om de kanske behövt köra något annat lopp innan, men Hanna är snabb med att kontra: ”Äh, det är kul att satsa högt direkt.”

Med tre och en halv vecka kvar till start är träningsmängden ett orosmoln. Hanna har försökt få till minst två träningstillfällen i veckan på några mil, medan de andra två siktar på att få in fler mil i benen under slutspurten. De planerar att använda kommande lediga vecka till att få in några tiomilspass för att vänja sig vid att sitta länge på cykeln.

Det som verkligen skrämmer är vetskapen om hur många timmar det kommer att ta. Maja minns smärtan från Vasaloppet: ”Man kommer ha ont överallt. Man fick ont på ställen man inte visste att man kunde få ont på.”

Trion har starttid klockan 02.00, vilket i sig är en mental utmaning. ”Att man måste gå upp mitt i natten och bara börja cykla känns lite tufft”, konstaterar Hanna. De oroar sig också för praktiska saker som punkteringar och dåligt väder.

Den mentala strategin bygger på att ta det steg för steg. Hanna tänker fokusera på nästa depå, precis som hon gjorde i Vasaloppet: ”Alltså ’när är nästa gång jag får mat eller fika?'”. Thea räknade ner varje kilometer i Vasaloppet och konstaterar att det var mest mentalt det var tufft, inte uppförsbackarna.

De har studerat banprofilen för Vätternrundan och vet när depåerna och backarna kommer, men tror att alltför detaljerade studier kan stjälpa mer än de hjälper. ”För mig är det nog bäst att gå in med tomt huvud och bara köra”, säger Maja.

Ekonomin är en annan utmaning. Hanna kunde justera en cykel som redan fanns i familjen, men både Maja och Thea fick köpa via Blocket. ”Han som sålde den sa ’min fru har cyklat Vätternrundan på den här’, då tog jag den för har den klarat det en gång borde den ju klara det igen”, berättar Thea.

Trion startar tillsammans med några fler studenter från GIH. Tanken är att kunna växeldra lite, och Hanna har fått tips från sin cyklande pappa om klungkörning, även om de inte hunnit träna ordentligt på det ännu. ”Han har också sagt att man måste lyfta sig från sadeln ibland och vila rumpan”, berättar hon.

Alla tre studerar till idrottslärare och har idrottsbakgrund. Hanna har dansat och både Maja och Thea har friidrottat. För Maja, som tidigare elitsatsade i friidrott, ger Klassikern en ny motivation: ”Nu tränar jag inte lika mycket men det är skönt att ha någonting att träna för, något som motiverar.”

När frågan ställs om hur de tror de kommer känna i mål är svaren fulla av både hopp och realism. ”I mål tror jag vi kommer med ett leende. Men vägen till målet, det är frågan om det bara är leenden”, säger Maja.

Det som är tydligt är deras beslutsamhet. När Thea säger att de kommer att fortsätta peppa varandra avbryter Hanna: ”Vi kommer inte ge upp”. Thea fortsätter: ”Nej! Det enda som skulle kunna stoppa oss är om vi inte får köra längre, om något händer, som att någon gör sig illa på riktigt. Vi kommer kämpa in i det sista.”

Efter Vätternrundan väntar Vansbrosimningen bara tre veckor senare, följt av Lidingöloppet senare under året. Det blir ett intensivt år för de tre vännerna, men gemenskapen och motivationen verkar stark. Att vara unga kvinnor som tar sig an denna klassiska svenska utmaning är något de är stolta över, och de representerar en ny generation motionärer som inte är rädda för att sätta ribban högt.